Det som poppar upp i minnet är den gången tidigt på morgonen, tror jag var på väg att vakna, så ser jag ett grymt ansikte närma sig. Den var så skrämmande att jag kände mig helt paralyserad. Vet inte riktigt var jag fick styrkan ifrån men jag omgav mig själv med ljus och fylde mig med kärlek, så gott jag nu kunde. Varelsen, eller vad det nu var, blev något förargad av mitt tilltag och började backa och tonade sen bort helt. Jag vaknade och hjärtat bankade men jag kände mig oerhört lättad. Har ingen aning om vad det handlade om och det har aldrig hänt igen.

Då kan jag börja med det jag minns bäst;

Jag är född med en andlig tro och längtan, och fått en fantastiska upplevelser på vägen. Men var helt oförberedd på mörkret som också följde.

Jag hade varit på stan och festat på natten. Jag tar en promenad genom staden och korsar på vägen Johannes kyrka. Jag går runt på kyrkogården och närmar mig själva kyrkan. Då känner jag en så stor olust, och en stark närvaro av vad vi för enkelhetens skull kan kalla ondskan. Den var mycket stark och närvarande, och först ville jag springa min väg, men jag blev samtidigt jättearg. Jag började prata rätt ut och säger, detta ska ju vara Guds boning där folk ska känna Din närvaro och få känna din Frid! Vad är det här? Det började regna så jag satte mig i skydd bland några buskar, och registrerade och kände in energin, detta gjorde jag intuitivt, för detta var helt nytt för mig. Ja där satt jag en lång stund och sa; mig kan ni inte skrämma, för jag har inte gjort er något! Kaxigt va?!

Det blev början på en förföljelse, för dessa följde med mig hem. På nätterna låg jag i flera timmar och såg hur olika djävulsansikten visade sig innanför näthinnan på mig, och alla var det helt personliga ansikten! På nätterna började det vina och blåsa iskallt omkring mig, det kändes som om någon öppnat ett fönster för nordanvinden. Detta pågick en längre tid, och barnen ville inte längre gå in i mitt rum för de sa att det spökade där, och jag hade inte sagt ett knyst om vad som hänt inför dem.

En natt när detta pågick, dök Maharishi upp, han som kom med TM-meditationen, som jag höll på med några år. Han visade sig plöstligt som en snäll tomtegubbe med skägg och glada ögon, då kände jag att någon såg till mig av de "goda", och den största skräcken försvann.

Jag bad en kompis som hade mer utvecklade mediala förmågor, och var mer insatt i detta, att hjälpa mig. Han kom hit och bedömde, ja du har besök men inga du behöver vara rädd för. Och det var tydligen detta jag behövde veta för att bli lugn igen, och också veta att "de goda" vakade över mig. Så det mesta lugnade ner sig då. Men haft möten med mörkret senare i livet också, men det får bli en senare historia. Och även vad jag lärt mig genom dessa möten med mig själv…

Usch så otäkt. Tur du har din andliga tro och inte är så räddhågad av dig. Men kan det vara så att entiter av det "mörka ljuset" attraheras av människor med en andlig tro? Vi kanske lyser lite mer med vår närvaro och lockar till oss dessa "vad de nu är". Kanske de ville ha det du har. Spånar här.

Ja det tror jag också. Att de dras till ljuset för de vill ju också tillbaka dit där de hör hemma.

Men också för att se att detta mörker även finns inom mig. Och det handlar ju om det omedvetna och oförlösta inom mig själv. Det kan vara trauman, rädslor, sorger och förnekande av att ge sig själv kärlek på många plan. Och min erfarenhet på vägen är att detta mörker visar sig hela tiden på olika sätt, hela vägen tillbaka till ljuset. Men vi vet mer med tiden, och får mer kunskap om oss själva och verktygen vi behöver för att lättare kunna integrera, men även skydda oss genom att inte utsätta oss för det i onödan. Men min erfarenhet är, att allt det onda vi ska råka ut för är till godo i mer kunskap och kärlek till oss själva och det vi kallar Gud.

Om jag tänker mig att vi alla har levt flera liv. I alla dessa liv vi levt har vi inte levt enbart  som helgon. En del gånger har vi varit offer, andra gånger har vi varit gärningsmän. Jag har aldrig hört om någon som gjort regression hur denne var soldat i romerska armen och lemlästade familjer. Sånt vill vi inte veta. Men jag tror att vi har alla varit grymma och våldsamma åtminståne i några av våra liv eller någonting annat inte så beundransvärt. Någonting av detta följer säkerligen också med till nästa liv. Om man förnekar allt det negativa hos sig själv hur yttrar det sig då? Riskerar det inte att bli lite av Mr Jekyll och Mr Hide i vårt beteende? Eller att dom grymheter och elakheter vi besitter projicerar vi på andra? Eller kanske får vi betala med karma. Jag frågar mig, hur tämjer man Mr Hide? Behöver man vara rädd för sig själv om man börjar rota i det undermedvetna efter sina mörka aspekter?

Nu frågar jag, inte för att jag har problem, utan för att jag vill förstå

Det här är jätteviktiga bitar att förstå! Jag återkommer med mina funderingar lite senare, och hoppas fler under tiden vill dela med sig av vad de upplevt och lärt sig på vägen.

Jag spikar fast den här ett tag, så får folk fundera lite.

Det här berättades för mig då detta hände mig. Nu tog jag mig tid att läsa själv lite från Wikipedia;

Skeviksbornas begravningsplats på Johannes kyrkogård är mytomspunnen. Deras begravningar påstås ha tillgått så, att de nattetid kom med de döda kropparna till kyrkogården och kastade dem över muren, där de återfanns nästa dag och utan ceremonier grävdes ned av dödgrävarna. En tradition tillägger att Skevikarna begravdes i ovigd jord på Johannes kyrkogård i Stockholm. Eftersom de inte ville ha kontakt med kyrkan, inte ens för att begrava sina döda, erbjöd sig en präst från Johannes att begrava dem i ovigd jord, för att de inte skulle lämna lik på bara marken. Denna präst torde ha varit Erik Tolstadius, själv pietist.

Detta bör, om det är sant, ha varit innan medlemmen Cedersparre köpte gravplats åt samfundet på samma kyrkogård.

Skevikarnas minnessten

I en annan variant, som kanske stämmer bättre (eller som härrör från en senare tid), heter det så här: "På en gravsten på Johannes kyrkogård i Stockholm läses följande inskription Åt minnet av Skeviksborna 1746-1788. Här fingo de hemlösa ro. Det förhöll sig nämligen så att Skevikarna brukade föra sina döda till denna kyrkogård, där de nedsatte liken i den förut uppskottade graven vid 4-5-tiden på morgnarna, varefter de tysta som andar smög bort, lämnande åt prästerskapet att förrätta jordfästningen."

En annan röst säger så: "I den beskrivning och historik som utgavs 1958 säger den samtida författaren om den äldsta delen av kyrkogården (skevikarnas plats): Länge var den en kal och öde plats med sparsam vegetation, mörk och av stadsborna fruktad som skådeplats för spökerier och allsköns kusliga tilldragelser."

Med tanke på den tidens syn på fria kristna, är det förståeligt om detta mystiska sällskaps gravplats kom att betraktas med misstänksamhet.

Om Skevikarnas, eller "Främlingarna" som de kallade sig själva, utseende finns följande utsaga från 1840-talet, då det fortfarande fanns levande personer som sett och mött dem: "Tokarna på Skevik … voro klädda som forntida eremiter, i vadmalsrockar och buro långt, ner på axlarna hängande, fullständigt ovårdat hår." Vilket visar att de tagit intryck av och fortfarande, ända till samfundets slut, följde Gråkoltarnas klädesstil. Det långa håret var väl inte fullt så märkvärdigt på 1700-talet, men däremot vadmalsdräkterna, särskilt då flera av medlemmarna tidigare varit förmögna människor.

Till trådstart: Ja, det tror jag starkt! Så började det för mig, har alltid haft mediala tendenser men det blev ett rejält "utbrott" vid 17 års ålder då vi flyttade in i ett (nybbygt) hus som vi först trodde var hemsökt av poltergeists. JAG var den som blev mest utsatt, det hände sig t.o.m att saker flög rätt mot mig. Detta är en historia i sig som jag kanske också kan skriva en bok om senare men i alla fall så blev vi alla rejält skrämda men jag lyckades komma över den värsta fasan, för trots att det var läskigt så fick jag på nåt sätt så mycket tillbaka och man vande sig. Jag mötte väldiga rädslor då jag även fick min första livskris strax därefter men pluset var att jag kom i kontakt med min synskmediala förmåga på ett helt otroligt sätt och det hjälpte mig genom krisen och att förstå vissa saker om mig själv och andra.

Jag tror att vår andliga utveckling går i cykler som allt annat och för varje gång vi står inför ett nytt skede i vår utveckling så möter vi mörkret pånytt. Jag har just börjat att se detta mer tydligt nu av erfarenhet. Det här "spökeriet" har kommit och gått under åren, men just som jag står inför en ny fas att växa så växer mörkret som jag nästan kan uppleva som ondska (känslan av att det är något ont väsen runt om) det gäller bara att inte vara rädd och ta sig igenom det för som sagt så tror jag mycket det är mörkret inom oss som manifesteras i det yttre. Fast det är jättesvårt, det är som om man skulle se i dörrögat att det står en yxmördare där och samtidigt kunna andas lugnt och vara sansad. I stället får man tänka att den där yxan kanske inte alls är en yxa och mannen kanske inte ens är nån mördare. I alla fall så var det inte huset vi bodde i som var hemsökt, det är jag som är. För det har spökat på varenda ställe jag bott - periodvis och det har skrämt vettet ur både vänner som vart på besök och sambos. Nu har det satt igång igen här just i dagarna så det passade mig alldeles utmärkt att denna tråden skapades just nu.

Det börjar med en känsla av obehag, luften blir tyngre, och man känner nästan hur man är iakttagen, känner den där närvaron av nåt "mörkt" i rummet. Inte rädd direkt men lättskrämd ungefär som när man sett en otäck film och skall gå på toa. Igår när jag sitter här vid datorn öppnas dörren alldeles intill och sakta glider upp. Jag stänger alltid den på kvällen. Jag tittar på den och väntar mig se min dotter stå där och vilja något, men det är ingen där. Jag går in och kollar till henne och hon sover ju som en stock. Senare när jag själv skall sova ser jag hur det lyser ett jättestarkt sken från sovrummet och det tjuter ett pipande ljud som skär i märg och ben, jag går mot sovrummet men vågar inte gå in där för jag känner hur det är ett ondskefullt väsen därinne så jag bara skriker "Va f*n är det fråga om?", just som jag gjort det så vaknar jag. Jag hade alltså lagt mig efter det där med dörren men fattade aldrig att jag somnat och det där med pipandet  och det ondskefulla väsendet förstod jag först när jag vaknade till vad det var. Allt var så typiskt sömnparalysfasen och början på vibrationsstadiet som föregår en UKU. Trist att jag inte fattade det bara för då hade jag kunnat gjort en trevlig resa istället för att bli rädd.

Ikväll satte min dotters ena leksak igång och spela när jag nattade henne och samtidigt sprakar det från TV´n i andra rummet så högt att jag fick gå och kolla till den. När vi sagt gonatt har "nån" satt på ljudet på min hemmabio också. Så nu är det full låda igen här. Jag blir inte rädd längre, men jag kan tycka att det är som om det tar en massa energi av mig, blir trött och mosig i huvudet. Ja, det var lite från mig.

#1 Det var inte SP då? Händer ofta om man är nyvaken och på väg att somna om och man kan se och/eller känna läskiga monster då samtidigt som man faktiskt blir paralyserad vilket är skräckinjagande bara det. Du gjorde helt rätt som fyllde dig med ljus o lät bli att bli rädd, det är det enda som hjälper. Jag har aldrig lyckats kämpa emot då jag drabbats av panik, men när jag slutade vara rädd, då öppnades nya underbara vidder. Fast inte igår natt då

#10

Det var säkert bara SP. Allt gick så pass fort att jag hann inte se var jag befann mig. Kan tänka mig att det var min egen rädsla som visade sitt fula tryne.

Men er bådas erfarenhet skulle jag inte vilja ha. Ska nog vara tacksam för att jag inte är synsk.

Jag har egentligen aldrig blivit utsatt i den bemärkelsen. Jag var tvungen att bearbeta min rädsla för mörkret som barn. Tror att allt som har med andar att göra fick gå samma väg som min mörkrädsla.

Mitt intresse för det mörka ligger mer i det psykologiska spektrat a la CG Jung.

Apropå, jag hade en UFO relaterad SP en gång. Jag var bergis att jag hörde ett UFO flyga över mig. En stooor en.

Detta tycker jag är ett intressant ämne - upptäckte detta starkt efter mitt uppvaknande för ca 3 år sedan.

Har sett fruktansvärt hemska monster ansikten tack och lov sällan, men blir lika paff och upprörd - är alltid helt oförberedd. Försöker då så gott jag kan att "bombardera" dom med ljus och kärlek i hopp om att dom ska lösas upp/försvinna…

Var för ca 2 år sedan väldigt kallad att gå en kurs, som jag verkligen ville gå med hela mitt hjärta och verkligen såg framemot. Döm om min förvåning, när gång på gång veckorna före, hinder efter hinder , som verkade omöjliggöra att jag skulle kunna gå kursen, till slut kom jag iallafall till kursen - hade nästa givit upp hoppet - men skam den som ger sig! Vad det än var  -  så var det en märklig upplevelse…

Ja jag vil säge att jag har övet mig i att kaste LJUS på min mörke sida ver dag >>>> själen gör dette arbete automatisk >>>

så frågan är vem är du som and (spirit) ?

vor kommer du från ?

vad är dit job här ?

är du färdig med din karma ?

mange tror att dom inneholder mycket mörke >>> men det viser sig ofte att väre karma som skal läres -

och vi må inte glemme att igenom det onde og mörket utveckles vi till att bli och få et större och betre hjertechakra etc.

kram

Solar

#11 UFO SP *coolt* Första ggn jag fick en SP visste jag inte vad det var. Jag vaknade på morgonen, gick upp o kissade o la mig igen. Plötsligt ser jag nåt i ögonvrån nere vid balkongdörren som är påväg mot sängen. Skall till att vrida mig för att titta efter men jag ej röra mig, vilket får mig att drabbas av panik. Samtidigt hör jag hur den här varelsen som var liten som en 5-åring, grå i hyn och känns skräckinjagande hasar över golvet *svisch svisch* o kommer allt närmare. Försöker resa mig, röra mig och gallskrika men får inte fram ett ljud, allt jag kan göra är att röra mina ögon. Just som den är framme vid sängen lyckas jag komma ur tillståndet. Tänker o grunnar på vad i hela friden det här va fråga om. Då kommer jag på allt (som jag ansåg på den tiden) skitsnack o saker man hört o sett på film om folk som skall till att bli bortförda av aliens. Om hur de först blir paralyserade och hämtade av de små grå. Så jag började söka på nätet om bortrövanden….och av en slump hamnade in på nån sida om SP, där det stod beskrivet hur det kan vara och allt stämde ju. Då undrar man ju oxå såklart om många av de som påstår sig ha blivit utsatta för bortrövningsförsök egentligen bara hade en SP!?

#12 Hade jag varit dig där så hade jag klurat på om det verkligen var så att jag skulle gå den där kursen. Jag har själv haft det såhär att så fort jag skall till att börja nån utbildning så sätts det käppar i hjulen. Jag blir sjuk, det håller i sig, folk dör, eller det sker andra saker som hindrar mig från att komma nån vart. Nu ser jag att det fanns en mening med detta, jag skulle inte gå de där kurserna, jag skulle göra något annat som jag just håller på att bli klar med och som jag drömt om hela livet, jag lyssnar på min intuition numera.

#13 Just det! Det var efter en sådan meditation för snart 2 månader sedan, där jag just frågade mig. Vem är jag? Vart kommer jag ifrån? Vilket är mitt syfte här? Som det kom så klart till mig vad jag egentligen skall syssla med, men just då kändes det lite ändå som fel tid att påbörja nåt. Bara några veckor senare kom inspirationen som en stor ström rakt in i mig och sedan dess har jag sysslat med det jag brinner för, älskar att syssla med och tror mig kunna ge till andra av. Det är dags att kasta alla masker åt sidan, nu skall slöjorna falla, murar skall rivas och rökridån suddas bort!!! Det som stoppat mig hela livet i mitt syfte har varit rädsla för att blotta mitt inre, visa mig sårbar för andra då det fick mig att känna mig hudlös efteråt, men nu inser jag att kunna VÅGA vara sårbar och visa upp sitt sanna jag egentligen är den största utav styrkor!

#14 Tack satori, även min värdefulla mentor, påtalade detta för mig och jag blev lite kluven ett tag. Till syvende och sist kom jag iväg ändå - för jag ville verkligen vara med ! Fast jag förstår "poängen" ändå…träning och åter träning…!

Vad underbart att höra att Du har lyckats bra med att följa Din intuition och nu lever Din dröm! Blir lite nyfiken! Vill Du berätta mera får du gärna det!

Ja det där är så viktigt vad du säger satori; Att våga slänga maskerna som vi gömt oss bakom för att skydda oss. Och därmed se att de faktiskt mer skilde oss åt, än förenade oss. Vi är så fostrade från barnsben att vi ÄR de roller som pålagts oss, och håller hårt i dem av rädsla för det ev tomrum det skulle bli utan de rollerna.

Jag kan relatera till mit eget liv, då jag velat vara det goda. Och undrat många gånger varför jag haft så många som på olika sätt gjort mig illa. Jag tyckte jag gav och brydde mig till allt och alla, men fick aldrig någon bekräftelse på det. Nu har jag på många sätt fått facit på det! Jag gav ju aldrig någon kärlek eller bekräftelse till mig själv!

Jag hade en fransk garderob hemma förrut, en stor fristående med spegel på. En kväll upptäckte mitt dåvarande X, som var alkoholist, ett jävulsansikte som var som inristat i träet, och den var hemsk att se! Jag kunde inte förstå att just jag skulle få ett sådant skåp hem till mig, jag som var så kärleksfull! Ja Mot Andra, Men inte Mot Mig Själv. Jag var bara i mina egna ögon ett redskap för andra, mina behov, lessamheter, mina glädjeämnen var det inte lika noga med! Och allt detta speglads, visades ju mig i min tillvaro jag levde. För mig då, var den högsta kärleken att ge, men aldrig ta för egen del, Nu vet jag vart såna tankar bär mig.

Så älska och bejaka oss själva, är det skydd vi har till de mörkare krafter som finns. Våga se våra sorger och släpp fram gråten, våga bli arg och släpp fram vreden, våga vara glad och tillåta oss själva att vara den Jag Är, inte de roller som andra pålagts mig. Inse att Universum är en paradox; Är du god på det ena, är du kanske ond på det andra. Det är lurigare än vad vi vet och tror, det där med godhet-ondskan.

Ja Vi Är Ett med Allt! Att verkligen inse att de mörka oupplysta Är de facetter inom oss, dit ljuset ännu inte nått…

Det där hindrandet du var med om Moonflower, upplevde jag också förr om åren. Jag tror faktiskt vi blev hindrade av det mörka flera gånger, rädslan för att bli belyst/upplyst på något sätt.

Men i dessa dagar är det Lätt är Rätt….Rätt är Lätt som gäller. Helt andra lagar gäller nu. För i den 3dim. världen skulle vi oftast lära oss genom motståndets lagar, nu är det klart…skönt!!

Spännande tråd det här. Jag har också upplevt hemska saker i perioder, som har fått mig att fundera.

Det har varit allt från mörka gestalter och mindre gråaktiga varselser i mitt sovrum till bara ett allmänt obehag av att någon är där.

Tror också att det har med ens andliga utveckling att göra. När jag upplever obehag försöker jag att fokusera på ljus och kärlek omkring för att mota bort det onda. Det är min nya strategi. Och att inte visa rädsla.

Efter vad jag fått veta genom kursen är att vi alla får möta mörka och fula gestalter som inte är annat än rädslor för det mesta. Det är när vi måste ta itu med vårt inre och har med den andliga utvecklingen att göra. Själv har jag blivit skonad och bara sett några fula nyllen som dykt upp och försvunnit lika fort.Kan hända att det är för jag varit med om så mycket eller om det beror på åldern.

Intressanta upplevelser ni har haft! Själv har jag inte varit med om så mycket mörker, kanske har jag en lätt karma bakom mig eller så är jag tillräckligt orädd för att inte märka av hemskheterna? :)