Jag inte haft några enskilda förebilder, inga individer som inspiration, utan insupit kunskap från överallt, högt som lågt, och låtit mig guidas av min intuition, i min andliga utveckling. Det har tillåtit mig att komma en bit påväg utan utomstående inflytande, vilket känns otroligt tryggt för mig. Det har stärkt min inre referens.

Därför blir det så starka aha-upplevelser för mig när jag snubblar över människor, individer, texter som ligger starkt i synk med min egen världsåskådning, det blir en bekräftelse för mig att jag inte är vilse utan på rätt väg, men också att dessa individer har sanning i sina budskap. Det gör mig intresserad av allt de har att säga. Det är en skön rastplats att slå sig ner ett tag och vila sina trötta ben, finna inspiration, kraft och råd, innan det åter är dags att resa sig upp och fortsätta vandringen på egen hand.

Jag ville därför berätta om de största igenkännande ögonblick jag har haft, och hoppas att ni vill göra samma sak.

En av de mest fascinerande för mig är Paulo Cohello. När jag började läsa hans böcker kände jag en väldigt stark resonans med hans människosyn, hans kärlek till människan, alla människor, stark och svag, hans acceptans av allt som är mänskligt. Det finns ingen ondska, verkar han säga, det finns bara mänskligt, rädsla och lidande som fortplantar sig själv, men det finns också så mycket godhet, både manifest, och som väntar, längtar på att komma ut.

Inget som händer är ett bakslag, inget som händer är ett slöseri med tid, inget som händer är i vägen för det "viktiga" i livet. Allt som händer ÄR det viktiga i livet. Det är där vi kan formas, möta oss själva, våra fördolda sidor, det är i motvind vi bygger våra muskler, det är medvind vi får vila dem. Allt fyller en funktion, ett syfte, ett mål och en lösning, eller snarare, vi kan välja själva. Bara rädslan kan få oss att avstå. Men kan vi övervinna vår rädsla kan vi fylla våra liv med mening, som är oberoende av vad som händer i våra liv, eller kanske snarare, beroende av ALLT som händer i våra liv, oavsett vad det är.

Ok, jag flummar. Jag skriver vilka av mina känslor jag upplevde att han satte ord på, vilka av mina tankar han hjälpt mig att verbalisera, hjälpt mig att utrycka förståligt för min omgivning. Andra kanske upplever hans böcker på ett helt annat sätt, det är i så fall djupt mänskligt och vackert tycker jag.

Men det som fascinerar med Paulo Cohello än mer, är att när jag senare återkom till hans böcker, framförallt Pilgrimsresan, såg jag nya djup. Om ni läst den boken så vet ni att han beskriver en hel del ritualer som han utför med sin mentor som följer med på resan. Första gången jag läste boken kände jag ett ogillande inför dessa ritualer, jag bortsåg från dem och sög i mig det övriga i den andliga budskapet. Eftersom jag starkt känner att den andliga vägen är en individuell väg, känner jag att ritualer är vilseledande, de kanske kan fungera som fingerpekare, men inte som nycklar.

Det var när jag återkom till dessa ritualer som jag, för min del, kände att det var just det det var. Allegorier för andlig utveckling, inte formaliserad andlighet, inte ett utryck av andlinghet i sig självt. Jag antar att jag inte var mogen att ta emot dessa impulser när jag först läste boken, men nu ser jag, att för mig, handlar dessa om olika delar av den andliga utvecklingen. Bland många exempel; att möta egot, att lära sig leva med det, samarbeta med det, inte besegra det med våld, utan få det att frivilligt avsäga sin makt över jaget. Kärlek.

Nog om Paulo Cohello. :)

Neal Donald Walsh var en annan sådan bekantskap. När jag började tala med min (dåvarande flickvän, nuvarande sambo) om min andliga övertygelse så berättade hon att jag pratade precis som en bok hon precis läst. "Samtal med Gud" hette den, och när jag läste den kände jag en samhörighet med mycket av tankegodset. Den speglade många av mina tankar, att all religion, trots alla formella och politiska skiljaktiheter, pekade mot samma mål. Att inte bara gud fanns inom oss alla, utan att vi alla var en del av gud. Det var vår essens. Detta kanske är allmängods inom new age-rörelsen idag, så det känns säkert välbekant. Men för mig som inte var inläst på new age koncept, så var det en härlig bekräftelse. Synen på karma var en annan viktig koppling.

Karma. Jag tror inte på karma. Jag tror inte på att vi straffas för att vi utnyttjar vår fria vilja. Jag tror inte att vi måste sona för att vi faller offer för rädslan, att falla offer för rädslan att straff nog, även om det skenbart verkar gå ut mer över människor i vår omgivning än oss själva. Men bara om vi värderar vår fysiska verklighet högre än vår andliga utveckling.

Det finns en fantastisk novell av Walsh där han beskriver "ondskans" plats i världen, och hur ondska kan vara gott trots allt, kanske till och med nobelt. Om man tänker sig att vi är varelser av oändlig och ovilkorlig kärlek, är det inte en fantastiskt uppoffrande att tillåta sig själv att vara "ondskefull", förfula sig själv, kanske förlora sig själv, delar av sig själv, för att hjälpa andra i deras utveckling?

Här är den novellen:

http://iloveulove.com/spirituality/cwg/cwglittlesoul.htm

Nu låter detta kanske som ett försvartal för att man får bete sig hursomhelst. Det är absolut inte min avsikt, och inte min övertygelse. Det är min övertygelse att man skall sträva efter att bete sig och leva efter sin inre övertygelse, sin inre röst. Det är också min övertygelse att om vi gör detta, kommer vi leva kärleksfulla, ödmjuka och respektfulla liv, jag tror på att människans inneboende godhet, och att det är mänskligt att vara god.

Men jag tror inte på att fördömma de som går vilse och tappar bort sig själv, vi är alla vilse i någon mån, hur kan vi kritisera andra? Vi borde väl snarare känna medömkan och sympati?

Rädsla föder rädsla, och många av de som är ikoner för vårt förakt idag var själva utsatta för stort lidande innan de själva blev destruktiva. Istället borde vi känna släktskap och igenkännelse med den typen av destruktiva beteenden, och se det som en möjlighet för oss att lära känna, och erkänna, våra egna brister och bevär. Och är inte de verkliga offren de som gått helt vilse, som förspiller hela sin tillvaro här på jorden utan att ta några andliga steg frammåt, kanske tillochmed går tillbaka i utvecklingen, om något sådant är möjligt? Det ver jag inte. Nog om detta.

Allt detta var egentligen avsett att leda fram till en ny inspirationskälla jag nyligen funnit, Eckhard Tolle. Han talar om att leva i nuet, jag har inte hunnit sätta mig in i vad han har att säga så mycket än, men jag känner att det jag har hört så här långt har varit fantastiskt.

Har ni läst något av Eckhart Tolle, och vad tyckte ni om det?
Beskriv lite omvad som inpsirerar er och vad de har gett er.

Med kärlek, Roger