Hehe vart att tänka på "Man in Black", måste ha vart första filmen, den slutar ju med att man ser dinosaurier som spelar kula med våra galaxer i kulorna. :D

Själv fantiserade jag inte så mycket om rymden faktiskt. Kommer inte ihåg mycket alls av mina barndomsm tankar.

Jodå, jag hade en liknande tanke då jag var i 10-11 års åldern. Jag minns att jag låg på soffan och funderade över hur stor rymden var. Mina föräldrar hade sagt att det fanns människor som blivit tokiga över att funder över sånt och naturligtvis måste jag ju bara prova. He-he. I alla fall slog mig tanken att vi troligen var inuti någon bubbla av något slag, typ vattendroppe föreställde jag mig, och att den i sin tur fanns inuti någon kropp. Som nån vätskedroppe i en enorm kropp.

Och inte vart jag tokig (läs:galen och spärras in på hospital) av funderandet heller så jag har fortsatt att fundera och mår hur bra som helst. Fast det é klart, här inne é vi väl alla lite tokiga…

Ja, faktiskt, när jag tänker efter. Jag tänkte att det finns "stora människor " som spelar ett spel och vi är pjäser i spelet, liksom.

Och eftrsom jag tog avstånd från religioner så tänkte jag istället att man blir född på jorden som straff om man har "syndat" någon annanstans. Ju värre förseelse, desto eländigare liv.

Hehe, jag tvekade faktiskt till att publicera detta inlägget. Tänkte att ni kanske trodde jag var galen eller nåt, men det fanns fler än jag!

Roligt att höra era tankar om saken också. Man vågar knappt tänka på hur stor rymden är, för stor bara…

Men iallafall oavsätt om det finns något utanför rymden eller inte så är jag övertygad om att vi inte är ensamma. Tänk så många galaxer och planeter det finns. De måste ju ha någon nytta, föresten är det någon som vet "varför" det finns obeboliga planeter? Den ända planeten som går att bo på i vår "vintergatan" är ju jorden, i nuläget iallafall.

Nu kom jag av mig…Lätt att komma in på andra ämnen när det finns så otroligt många frågor.

#3 Jag har också tänkt att vi typ är pjäser i ett spel, att någon leker med oss. Men det är väl kanske inte så man ska tänka, depprimerande ju…

Är helt oreligös, är inte ens med i svenska kyrkan.

Ha-ha! Nä, är det nånstans du kan snacka om dina rymdtankar utan att bli idiotförklarad så är det här! Blir det för tilltrasslat eller 'ut i det blå' kommer vi troligen bara be dig förklara lite bättre. 

Ingen VET ju med säkerhet så vem kan säga vad som är rätt eller fel? Dessutom tillhör den vågskålen 3-D dimensionen och den håller vi alla på att lämna bakom oss. Vare sig vi vill eller inte. Liv är rörelse och det går inte att undvika förändring. Lika bra att vänja sig. 

Jag anammar heller ingen religion och är inte medlem i svenska kyrkan heller. Mina barn är inte döpta och stolta över det. :-) Däremot tycker jag nog att jag är väldigt starkt troende! På livskraften och alla dess komponenter och yttringar.

Ja, det är skönt att ni finns!

#2, 4 det är ganska befriande att vara lite tokig. Annars skulle man ju slå huvudet på "regelväggen" (Läs: så här är det) hela tiden. Skulle nog bli mer tokig i en tvångströja av regler.

Obebodda planeter kanske bara ser obebodda ut för vi kan inte se det liv som finns på dom, tänker jag. Dom existerar utanför vår synspectrum, s a s.

Åhhh vilken skön tråd att läsa! Känner igen mig i precis allt! Har ni också tänkt i microkosmos, hahahahaha…..kan bli sinnesjuk för mindre

Välkommen hit Madson till oss som lever, och vill leva lite i det blå

Härliga inlägg här och känner igen mig..*s*

Vad roligt att flera stycken här känner igen sig;)

Intressant att så många av oss som barn haft liknande tankar. Kan det vara en återspegling av "verkligheten", föräldrar osv, som är större än oss, som tar hand om oss, som leker med oss. Och vi tänkte att så måste det ju vara i störra sammanhang också? :)

#12 En tanke värd att fundera över. :-) 

Jag minns också hur jag fantiserade om att mina föräldrar egentligen var aliens. Jag var fruktansvärt mörkrädd som liten och vaknade ibland av mardrömmar (inget märkligt med det) men vid en viss ålder vågade jag inte längre ropa på dem för tröst. Jag var rädd att de skulle komma till mig med all den vanliga vänligheten och sedan plötsligt förvandlas inför mina ögon till elaka varelser som bara ville mig illa. Detaljerat kunde jag 'se' hur de skulle slita av sig 'huden' och blotta sitt rätta jag.  I flera år pågick detta. Först vakna av en mardröm och sedan veta att något värre skulle kunna hända. Nå, idag är jag ganska övertygad om att TV hade med saken att göra. Minns ni en svart/vit film där människorna tas över av aliens som växer i pumpor/vattenmeloner?  Jag såg den nångång då i samma veva. :-)