Jag har som sagt börjat måla lite igen, och idag invigde jag mitt nya, alldelses egna staffli. Det är en speciell känsla att ha sina egna grejer, och inte hela tiden låna andras. Även där handlar det ju mycket om energier, och penslar kan mycket väl laddas med energi. Nåväl, det var inte det jag skulle säga.

Jag började måla på en tavla, helt på känsla utan någon tanke bakom. Jo, en tanke hade jag, att det skulle vara en experiment-tavla. Inga krav, ingen prestationsångest.

När jag hade gjort så mycket att jag kände mig nöjd, och den stod och torkade ( akryl ) så kom Solar och började analysera min bild. Vi stod och tittade på den båda två och så kom jag att tänka på hur det hade varit om HAN hade målat på bilden. Liksom fortsatt där jag slutade. Hur hade den blivit då? Så jag frågade honom vad han hade gjort, om han skulle fortsätta på tavlan. Han satt tyst en stund, och så började han förklara hur han tänkte. Ja, men gör det! sa jag och hämtade färgerna till honom och så fick han välja en pensel. Och så var han igång.

Medan jag satt och tittade på honom när han målade, kom jag att tänka på vilket otroligt affektionsvärde det finns i den tavlan nu. Det är något konkret vi båda två har skapat tillsammans. Och så kom jag att tänka på att man skulle ta en stor målarduk, och samla antingen sin familj eller varför inte hela släkten, och låta alla måla på samma tavla. Snacka om släkttavla och vilket fotografi i världen kan mäta sig med en sådan målning?

Jag tror jag köpa en stor duk, ta hem den till mamma i april, när min syster kommer ner på besök, och så får vi köra och hämta mormor, så ska vi skapa en 'släkttavla' i 3 generationer. Vilket konstverk att hänga på väggen!!