Hallihallå! jag har den senaste tiden funtat lite på det här med barns (och kanske vuxnas?) låtsas kompisar. jag arbetade på ett daghem för många år sedan och lade där märke till att de flesta av barnen som var öppna med att de hade kompisar som andra inte såg var väldigt empatiska till sin natur. de var oxå mycket fantasifulla..

När jag var barn kan jag inte minnas att jag hade någon direkt fantasi kompis som jag lekte med och så, men däremot kom det ofta en stor tigerhona till mig på kvällarna då jag skulle sova. Jag minns att jag älskade hennes röst.. Ibland, jag tror att det framför allt var om jag hade feber, brukade jag höra henne ropa på mig. Vid de tillfällena kunde jag inte se henne. jag minns så väl hur jag kämpade för att hålla mig vaken så att jag skulle kunna svara henne men jag gled obarmhärtigt in i sömnen / feberyran..

Nu undrar jag om det var när jag nådde en viss ålder som jag inte kunde se henne längre och om hon då försökte att nå mig då jag  befann mig mellan sömn och vakenhet eller hade hög feber? Som vuxen kan jag fortfarande känna en sorg och en känsla av att ha svikit henne på något sätt.. jag försökte verkligen att svara men hon gled iväg på något sätt, fast det var väl jag som gled iväg. Men jag tror att hon fortfarande vakar över mig! Finns det fler som haft låtsas polare? Hur avslutades eran bekantskap? Eller finns de kvar hos er?