Mitt liv har bjudit på en del astrala resor. Ibland har de varit inledningen till något nytt, rent av begynnelsen till en bekantskap med en entitet/varelse/ande/själ som sedan varit återkommande "gäst".

Den astralutflykten som ägde rum för snart tre år sedan - där jag mötte "henne" som sedan skulle komma tillbaks flera gånger - var uppdelad i två "akter".

Urklippet från mina anteckningar i min "Book of Shadows" är här nedan.

**** **
**2005 - UKU
Tid: 2005-04-21, 02:20

Del ett:

_

Jag var på en märklig plats, det fanns en strand, någon form av hög vegetation, modell träd eller höga buskar. Framför mig låg en upphöjd grå "betongkonstruktion". Det hela fanns vid en fantastisk strand, en sådan som man bara ser i en turistbroschyr.

Jag gick fram till konstruktionen och fortsatte på lösa betongplattor de låg på något som kunde vara en bred kabelränna, det mesta av konstruktionen runt mig bestod av olika betongfundament och låga murar, ingen dock särskilt hög, kanske 30 cm. Jag gick vidare fram på de vickande plattorna till en plattform med räcke. Jag visste mycket klart att det var totalt förbjudet område som jag befann mig på.

Jag stod och spanade över det blå havet, det var väldigt fint, till höger om mig och betongkonstruktionen fanns en strand, längre bort - 50 meter kanske - stod en ca 5 meter hög klippa mitt i strandbrynet. En grabb i de yngre tonåren lekte med vad jag uppfattade som sin lillebror, de hade en boll och var kanske 30 meter bort, precis hitom klippan.

Mellan pojkarna och betongkonstruktionen fanns det vita och röda pålar nerslagna i sanden, de utgjorde en gräns som man INTE fick passera, problemet var att man inte fick gå in där jag stod, jag var på den förbjudna sidan.

- Attan, tänkte jag. Jag är nog i Söderhavet och jag står nog på någon fransk hemlig militär konstruktion, bara inte…
(jag associerade alltså till Franska Polynesien och platsen där fransoserna sprängde kärnvapen.)

Någon skrek till mig, att jag skulle komma. Jag vände mig om och följde de vickiga plattorna tillbaks, nästan omedelbart började det mörkna. Inte som på kvällen utan det var bara det sfäriska utrymme som låg över betongkonstruktionen som föll i mörker, det blev som svartare och svartare rök som var väl samlad. Det var inte helt mörkt framför mig utan det bildade något som liknade ett valv eller tunnel av nästan klar luft, men även den kontraminerades av röken/mörkret raskt.

Jag hade ca 10 meter kvar när den första oformliga saken studsade mot mig ur mörkret, ännu en kom på ingående, jag slog till den med handen så den for iväg. Då syntes något märkligt, det kom ett klarblått sken när jag rörde vid den. Då förklarade en röst - samma som kallat på mig - "det är astraler". Armar från en krypande försökte slingra sig om mina ben, jag sparkade och gick baklänges de sista metrarna och kom över den gräns som markerade zonen som var förbjuden. Just då slöt sig mörkret totalt över betongkonstruktionen och även den tunnel eller passage som jag rört mig i var borta. Framför mig låg en stor blanksvart halvsfär av glänsande mörker. Bakom min rygg stod det någon, det var den som kallat och förklarat….

Del två:

Scenbytet var snabbt. Sekunden efter det att jag sett halvsfären av mörker bli komplett och massiv, låg jag på en brits.

Nu var det verkligen som brutal fysisk verklighet. Jag låg på magen och hade händerna vid britsens sidor. Lät händerna falla ner och kände ojämnheter i de rör som utgjorde stommen.

Det var mörkt och det enda jag såg var en indikatorlampa som lyste svagt i mörkret. I bakgrunden hörde jag ett dovt lågfrekvent och monotont buller, som från en stor maskin.

Jag fattade att jag inte var hemma, jag blev lite ängslig och försökte "vakna" inget hände, jag gav det jag kallar "hemkommando", inget hände jag låg kvar på britsen och blev orolig, jag tänkte:

- Vad ska hända med familjen, jag är ju ensam försörjare.

Tankarna for runt i huvudet, men jag hade det svårt för jag var helt "groggy" och kunde knappt samla mig.

Jag lyfte på huvudet. Då byttes indikatorlampan mot en annan och en summer hördes ljuda.

Jag vände mig på den smala britsen klädd med något som föreföll vara prassligt papper, och jag försökte komma upp på fötter. Jag fick intrycket att jag var i en U-båt eller så.

- Nä, tänkte jag och mindes det som precis skett på betongkonstruktionen. Franska militären har tagit mig och nu ska de få mig att försvinna för gott.

Jag trodde att jag skulle bli dränkt eller så.

Hela tiden tilltog ljuset eller så var det jag som kunde se allt bättre. Trots att jag var väldigt snurrig så kunde jag resa mig i det trånga och låga utrymmet, det var kanske 1,80 i takhöjd - själv är jag 1,75 - så jag kunde precis stå rak, golvytan var kanske totalt 5 kvadrat.

Nu såg jag bättre även om jag märkte att ögonen gick mer eller mindre i kors.

Rummet jag var i föreföll vara ett observationsrum. Där fanns britsen, någon slags kontrollpanel vid huvudändan, lösa trådar från väggen och kontrollpanelen. Väggarna verkade klädda med tunt isolerande gummi. Det fanns också något som liknade gula och röda tejpbitar. Ovanför kontrollpanelen fanns ett stort fönster och framför mig en öppen dörr.

Helt "groggy" med ögon som knappt kunde fixera stod jag och tittade ut i rummet utanför, det såg ut som ett laboratorium med gulaktigt ljus. Där fanns tre kvinnor i gula täckande dräkter - de liknade sådana som man kan se på infektionskliniker eller sådana som de bär som sysslar med radioaktiva ämnen - med något huv liknade på huvudet.

En av den stod i dörren de andra två stod i labbet, alla tittade på mig.

Jag kunde bara se partiet runt öronen och lite granna vid tinningarna, hon var europé till hudfärgen och hade grå ögon, lite blont hår kunde synas.

Hon som stod i dörren försökte säga mig något, jag förstod inte ett dyft och jag var knappt i stånd att höra - hela tiden hörde jag dock det lågfrekventa maskinliknade ljudet.

Hon fortsatte, kanske på ett annat språk, jag fattade inte.

Tredje gången frågade hon på vad jag uppfattade som engelska:

Where do you want to be?

Hemma, tänkte jag.

Omedelbart var jag hemma i min säng.

Jag tyckte att det varit lite ruggigt och aningen scary jag memorerade händelserna och tänkte "jag måste minnas och göra minnesanteckningar så snart jag kom till jobbet".

_