Märkliga drömmar finnes ännu i denna dag minsann.

Natten till den 8:e februari drömde jag något lustigt. Det började i princip normalt så som drömmar brukar; med undantag av att jag kände mig bara hälften så gammal som jag är idag. Hur jag konstaterade det, det minns jag inte jag bara gjorde det.

Till en början var allt som det brukar i en dröm, och då avser jag känslan. Jag knatade in i stor hall någonstans, där fanns det - bland mycket annat - några bänkrader. Några människor var där också. Jag fick reda på att de skulle ha ett prov, jag uppfattade att det var ungefär som ett högskoleprov, det fanns skrivplats för ca nio personer. Jag frågade om jag fick vara med, men alla bänkar var redan upptagna, det var människor - både män och kvinnor i mitten av de tjugo, förutom den som skulle övervaka provet, hon var en äldre kvinna.

De fattade beslutet att jag också skulle få göra testet och de röjde en belamrad bänk i bakersta raden från allehanda ting. Kvinnan kom med häftet, jag satte mig och jag började kolla det. Det var bara 20 frågor som skulle besvaras. Jag såg att den första frågan var namnet på en författare - frågan kommer jag inte ihåg men väl att svaret skulle vara "Alexandre Dumas". Just då kunde jag inte erinra mig förnamnet utan skrev in efternamnet och tänkte fortsätta med de andra frågorna under tiden medan minnet mognade.

Jag kom inte så långt, en röst - i en galnings tonläge - mässade och förklarade att kan skulle ta krontrollen över världen. Han nämnde att det skulle ske stegvis med början 1986 och framåt. Han nämnde en massa årtal i en serie med olika steg och det sista i raden som jag minns var 2006. Jag hade mycket svårt att koncentrera mig på vad han sade och vilka år han nämnde därför en degel på säkert 300 liter med smält metall for av och ann på en svängarm, den svepte tätt över mitt huvud och hindrade mig från att fortsätta med provet. Den hindrade mig givetvis att klart uppfatta vad som han egentligen menade och avsåg. De andra som gjorde skrivningen var inte berörda, jag fick ensam trycka under bordet.

Så fort skrivtiden var slut slutade degeln med att hota mig med sitt glödande innehåll och sitt glödheta yttre. Jag kom fram igen från min plats där under. Den äldre kvinnan kom och tog häftet ifrån mig utan någon kommentar. Ingen av de andra hade tagit någon synbar notis om degeln eller den mässande rösten; detta skådespel och överhängande hot var tydligtvis enkom avsett för mig.

Det var sen kväll när jag kom ut från lokalen och jag slog följe med en av de andra genom dunklet. Vi gick fram längs en smal cykelväg med ett längsgående tätt buskage på sidorna, det var nästan som en tunnel. Jag talade lite med min följeslagare om testet.

- Det var inget problem för mig, svarade han. Det var bara 20 frågor att besvara.

Precis när jag skulle förklara att jag blivit avbruten och hindrad att fullfölja testet av den svängande glödande degeln med smält metall, så kom en väldig hund mot oss i den trånga tunnelliknade passagen. Hunden svepte runt oss och satte sedan av i den riktning den kommit ifrån, det vill säga dit vi var på väg.

Strax var vi framme vid ett hus med veranda där stod en grupp människor som hälsade min följeslagare välkommen. Jag fick intrycket att det äldre paret var hans föräldrar och dessutom fanns det en handfull andra individer, min följeslagare gick upp på verandan till de sina. Jag vinkade "hej då" till honom, han vinkade tillbaks och jag fortsatte framåt.

Snart var jag inne i folktom stadsmiljö och kom fram till ett litet torg. Det var fortfarande dunkelt och ödsligt, det var som en sen kväll i månaden maj fast utan flanerande människor. Framme vid det av kullersten belagda torget fanns ett hus med glasdörrar, jag gick dit och en äldre kvinna tog emot. Jag mins inte vad som avhandlades men jag fick komma in och sätta mig och vila i en vilstol precis vid glasdörrarna. Hon visade att det fanns i svart och vitt mönstrade draperier som jag kunde dra för.

Det är nu det riktigt märkliga och underliga börjar. Jag konstaterar att allt är väldigt fysiskt, jag känner på handtaget till glasdörrarna och det känns helt normalt och metalliskt, då kommer tanken in i mitt huvud.

Jag är egentligen inte här, min kropp ligger och sover i sängen.

Jag känner sedan en kuslig känsla av både overklighet och verklighet, av vad som är hemma och vad som är borta. Jag ser de i det nu begynnande duggregnet våta gatstenarna där ute på det lilla torget, jag kan känna det svala fönsterglaset och det metalliska handtaget och samtidigt som jag står där i fullständig verklighet så vet jag att kroppen finns i sin säng och sover där. Det är alltmer kusligt för jag vet inte riktigt om jag verkligen har kroppen kvar men jag antar där jag står att den ändock finns kvar. Det var som att vara utomlans och se en främmande miljö och likväl ha svårt att fatta att det finns en annan verklighet som är ens egentliga hemvist.

När jag väl förstår att jag inte är vanlig fysisk människa, då vaknar min provokativa och alltigenom dumdristiga sida. Jag liksom med tanken beställer fram två kamphundar för att testa. Först händer inget, sen efter kanske tio sekunder rusar två hundar ur en parkerad flyttbil med öppen bakre skåpslucka; bilen står diagonalt över torget, parkerad vid en trottoarkant. De bägge hundarna en stor mörkbrunt tigrerad mastiff och en ljusgrå pitbullterrier kommer i hög fart, de dyker fram mot dörrarna och kastar sig mot glaset med öppna drägglade käftar. Jag trycker ansiktet mot glaset och hånar dem, hundarna tvärtystnar och står stirrande utanför. Jag öppnar och ber dem i lätt sarkastisk ton att komma med förstärkning; ber dem komma med storebror. Hundarna rör mig inte där jag står i den öppna dörren trots att de bara är metern borta, de lommar omgående iväg.

Strax får jag svar på tal, hundarna kommer tillbaks med något märkligt. Det ser först lite granna ut som de hägringar man kan se på asfaltsvägar på heta sommardagar, men samtidigt är det en brun mastiffliknade hund stor som en ko.

Den väldiga partiellt osynliga hunden kommer fram till mig. Samtidigt som den öppnar gapet för att hugga eller skälla kör jag snabbt ner handen i svaljet och greppar tag i någon inredningsdetalj där nere, jag håller ett fast tag i -vad det nu var - och drar. Den väldiga hunden krumbuktar sig och försöker komma loss från min hand, samtidigt anfallet pittbullen. Pittbullen föser jag snabbt och beslutsamt åt sidan med en lätt spark av fotens yttersida, den ljusgrå pittbullen slår en kullerbytta, faller på sidan och ger sedan upp. Den stora mörktigrerade mastiffen som tidigare anfallit i sällskap med pittbullen står bara och tittar på mig ca fem meter bort. Den väldiga halvt om halvt materiella hunden som jag marterar med min hand inne i svalget börjar att lösas upp, den liksom smälter och försvinner och förlorar sin redan blygsamma materialitet.

Samtidigt som hunden löses upp så vaknar jag med ett ryck hemma i sängen.