Va starkt gjort !! Med tanke på att det var dig de ville ha av 300 st. Då känner man sig så utvald, och egot kan komma in och styra. Power !

Ja det var bra gjort -

Ja, det var en ego boost att komma in, och vi fick egna visitkort och utbildningen hade egen logga..ja, utbildningen blåstes upp så stor, så stor… Men bubblan sprack.

Nu vet ju jag, att jag är bra, utan att gå den där utbildningen! hahah.. Jag hade, och har kvar, alla de egenskaperna som gjorde att jag blev antagen.

Men vi får inte låta oss luras av illusioner. Känns det inte bra, då är det inte rätt!! Man kan inte köpa ett helt paket, och svälja allt, utan att smaka på det. Det var några stycken som var som jag, de tvekade om det var det rätta, deras CSN-tid började rinna ut, och de kände stress över att kanske ha valt "fel". Tänk inte för mycket, agera! Följ känslan!

Tack!   

jaa, det är allt tur att magkänslan/intuitionen säger en nått ibland!

sedan är det ju också en träning i att lära sig skilja på vad som är rätt o fel.

Vi alla har väl säkert upplevt liknande. jag har gjort det vid ett par tillfällen, fast inte när det gäller utbildningar utan mer om jag ska vara på den platsen eller inte…

Sedan har jag faktiskt varit med om tvärtom också, där jag kännt motstånd, där jag inte velat gå eller göra nått, men där jag ändå åkt iväg och upptäckt att det var väl en himla tur jag gjorde det ändå… tvingade iväg mig själv…

Har någon annan här sådana erfarenheter, eller är jag ensam om de också?

Nejdå, du är långt ifrån ensam. :) Jag kan också känna igen mig i det du beskriver och jag har flera vänner och bekanta som berättat om liknande erfarenheter.

Det svåra, som du ger en beskrivning på i #5, kan just vara att lyckas skilja på när det är intuitionen eller egot som talar.

#6 kan det vara där man ska lära sig "tänka själv"….

för omedelbart skulle man kunna säga att intuitionen sa mig att inte åka.. jag hade till o med illamående av känslan… jag vet många som inte skulle åkt p g a denna känsla. Nu tvingade jag mig iväg, med mitt huvud så att säga. Genom att snacka bort motståndet eller hur jag ska förklara det… detta är också nått som är svårt å sätta ord på… och faktiskt åkte iväg.

Vilket i efterhand har varit helt avgörande för mig och viktigt att jag gjorde…. där kunde alltså min "inre intuition" ha "försenat" mig eller ställt till det för mig… hur man nu väljer å se på det.

Cyklar jag…

#7

Min egen erfarenhet är att tankemässiga, känslomässiga och kroppsliga reaktioner sällan har något med intuitionen att göra. Det som förvillar är att dessa ibland kan uppstå i samband med intuitionen och därför tror vi att de hör samman.

Intuitionen är kopplat till känslan och personligen tycker jag att det ser ut som att intuitionen talat med dig via ditt intellekt då du trots allt lyckades att ta dig förbi motståndet.

Mmm jag håller med, jag tror att det är rädsla som poppar upp när man känner den typen av motstånd. Jag har råkat ut för det massor av gånger men jag har ett knep för att överlista mig själv :) Jag tänker att: jaja, jag åker och ser efter vad det är, det är ju bara att åka därifrån om det inte känns bra! Det är super att tänka så för det ger utrymme att testa nytt samtidigt som man tillåter att avbryta om det inte känns rätt.

Visst ska man lyssna på sin intuition! Helt klart. Det lönar sig alltid i slutändan  

Jag kan också dela med mig av en liten historia ang sånt här. För nåt år sedan, så skulle jag och min son tänkte vi,  ta bilen och åka till grannstaden ca 2,5 mil bort och handla lite. Men under morgonen medans jag stod i dushen och tänkte på våran förestående lilla tripp, så började jag känna ett enormt " motstånd" i kroppen, och en röst som sa mig att NEJ NEJ, ni ska INTE åka dit idag!! Men envis som man är, så försökte jag nonchalera denna inre röst och tänkte att  det var ju klart vi skulle åka dit..

Men efter ett tag, så frågade jag min son igen om vi verkligen skulle  åka till denna stad, för det finns ju även tillgång att handla det han ville ha här i våran stad med. Så han sade att ; Ja, vi kan handla här på sta´n sa han. Och det känndes så rätt när han sa det, att vi inte skulle åka.

Och tur var väl det, för när vi gjort våra ärenden, och komer till bilen där den står parkerad, så utbrister min son ifrån passagerarsidan där han står och väntar på att dörren skall låsas opp: " Mamma, titta, det är punka på ena däcket"!!!

Så gissa min glädje över att inte ha dragit iväg dessa 2, 5 mil, när vi skulle få punka på bilen…Efter denna upplevelse, så lyssnar jag numera ALLTID på min inre röst vad den vill…