Dikter av Per Beronius
Dikt mottagen av Per Beronius, 6 september
——————————————————————————
Tema: Den Nya Människan
En Hjärtats revolution
En lång - lång ökenvandring
Är i dessa de yttersta av dagar, äntligen på väg mot sitt slut
Människan har länge nog prövats till sin yttersta gräns
Där de mörka hattarna har gjort vad de kunnat för att sko sig
På sina systrars och bröders armodets bekostnad
Ett evighetslångt utdraget systemets scenario
Människor i öknen vandrat, hungrat och törstat, av överheten
Betraktats och behandlats som slavar, vad är väl detta beteende
Om inte en obegriplighet bortom alla gränser
En konsekvensens uppföljning av denna existensens anomali
Där människors hjärtan hållits stängda, tillbommade, slutna
Kan vi med tydlighetens alla mått uppleva i dessa dagar
Här och just nu
Där en hel planet bokstavligen exploderar
Flyktingströmmar från dag till annan lavinartat ökar, och detta
Som en följd av ett system som ofattbart länge
Tillåtits världsutvecklingen styra
Ett världsordningens system som kommit rejält på sned
Men i dessa de yttersta av dagar har något hänt
Allt fler, i ständigt ökande skaror
Blir medvetna om det som så länge pågått i skumraskens revir
Hjärtan lavinartat sig öppnar, inget låter sig längre döljas
Från dag till annan
Timme för timme, ökar trycket
På de världens företrädare, som håller i taktpinnen
Slussportarna helöppna, vattnet ohejdbart strömmar
En dominoeffekt utan motstycke, sedan den första människan
Satte sin fot på Moder Gaias yta
I morgon kommer inget, absolut inget, längre vara sig likt
Vad är väl det vi nu bevittnar om inte en Hjärtats ohejdbara revolution
Den Nya Människan till Jorden är kommen för att stanna
En hel planet
Efter några knapptryck, till oigenkännlighet förvandlad
Den Gyllene Tidsåldern med stormsteg sig närmar
Snöbollseffekten ohejdbar
* * *
Mottagen av Per Beronius
————————————————————-
Tack Amon. Det är fint och tankar vill följa det.
Jag tror på många saker som inte syns. Ha öppen sinne.
Vi tror, ser,hör och mm, men vi förstår ej i vilken värld vi lever.
Så sant som sagt.
Cris sajtvärd på Livskvalitet & Utomjordiskt.
Hemsida www.livskvalitet-2.se kliv in!
Varför står mina fötter på jorden när resten av min kropp är ute i rymden.
Ja så fint❤️ och med tanke på denna enorma flyktingström som pågår och hur många som engagerar sig i detta och vill hjälpa till. Detta har fått mig att tänka att allt fler börjar öppna upp sig för medmänsklighet och med det ber jag för att detta är det som får det att vända. För vi har fått nog med detta helvete man utsätter människor & vår planet för.✨
*Jag tror mer på Ufo, än på Sifo*
Underbara Per har en underbara förmåga att skriva prosa om stora skeenden som dessa!
Tack Amon, det gjorde gott att läsa dessa rader 🌺
Varsågoda! 🌺🙂
Och nu kommer nästa dikt:
Ni ser säkert också paralleller här med tråden om det stora energiskiftet!
Dikt mottagen av Per Beronius, 13 september
Tema: Ett aktuellt ämne i den yttersta tiden
Tålamod, modet att ge sig till tåls
Ett nödvändigt, ofrånkomligt, måstets villkor, i denna mänsklighetens
Historiskt unika brytningstid, mellan en förlegad värld av gammalt 3D-mått
Och den Gyllene Tidsåldern, som väntat i kulissen under tusenden år
På den uppstigna människans återkomst till 5D-världen
Efter fallet ner i avgrundsdjupet
Det högfrekventa, intensiva, kosmiska ljuset
Med obändig kraft utan förbarmande trycker människan på
Kroppen omdanas, struktureras om, ner till den minsta cellens
Grundläggande nivå, som kvider och lider, säger ifrån
Nu tar jag inte mer, det räcker, det är nog, jag tar inte mer emot
Svaret från ovan självklart givet, du måste stålbadet stå ut
Det går inte att snabbtåget
I farten kliva av
Låt inte denna händelse av bibliska proportioner
Gå dig ur händer, det vore ett slöseri med evolutionen, av grövsta sort
Här gäller det, envist, oemotståndligt, hänga på låset
Låta tålamodet ta kommandot
Tålamod, en livets ofrånkomliga nödvändighet
För att inte hamna på den slutstation, som fått epitet stillestånd
Vem är väl den, som väljer att omdanas till ett saltstodens beläte
Vad står väl annat tillbuds, än knyta näven i fickan
Bita samman, när den upplyftande kosmiska strålningen obönhörligt
Trummar på Moder Gaia och kroppen, med sina föråldrade celler
Den gamla tidens celler förädlas
Uppgraderas, strukturförändras, till en högre kristallin nivå
Mottaglig för det Gudomligt högfrekventa ljuset i 5D-världen och högre
Som väntat i tusenden år på den uppstigna människans återkomst
Till den Gyllene Tidsålderns rike
Kan det sägas tydligare
* * *
Mottagen av Per Beronius
Och så den senaste dikten - från idag:
Dikt via Per Beronius, 21 september
Tema: Evolutionen vänder blad
En känsla subtil
Allt börjar om på nytt, i denna den yttersta tiden, där allt
Från dag till annan, till oigenkännlighet sig förändrar
Genom ett gigantiskt kvantprångets hopp
Mot Evolutionens allt högre höjder
En höjning av den mänskliga medvetenheten bortom ordens beskrivning
Skarpt läge en minut i tolv, dags för det livsavgörande beslutet
Valet av fortsatt färdväg mot Himmelrikets höjder
Upp till alla och envar, med vår Gudagivna fria vilja given
Årets första höstdagens morgonstund knivskarpt tydlig
Omisskännligt kristallklar luft, molnfri, klarblå himmel
Från nord till syd, från öst till väst
Allt andas nytt, rent, friskt och fräscht
En gryningstimme ingen annan detta årets dagar lik
Fylld av magi, förebådande det nya
Som till Jorden är på väg, i denna den yttersta av alla tider
Där allt stöps om till något annorlunda nytt
Inget mindre än en livets pånyttfödelse, efter den dramatik
Som skakat planeten Jorden i dess grundvalar
Sedan ändlöst gångna tider
En, från den kosmiska gemenskapen, under långliga tider
Utstött planet
I en nedåtgående utvecklingsspiral, iscensatt av mörkrets krafter
Med målsättning att ta över herraväldet på Jorden
Som en följd av detta mörkrets försåt
Blev vår planet, Moder Gaia, försatt i karantän
Avskild från gemenskapen med sina kosmiska systrar och bröder
Men de mörka krafternas försök att ta över Jorden gick i stöpet
Tvåtusen år i gången tid, sändes Mästaren av Gud till Jorden
För att fallet mot avgrundsdjupet sätta stopp
Fick den nedåtgående spiralen att vända om
Ordningen återställd, Jorden räddad från sin undergång
Nu, i den yttersta av alla tider, är något väsensskilt nytt på gång
Stöttad av en uppvaknande mänsklighet som Mästarens kärleksbudskap
Har förstått
Det Gyllene tusenårsriket är med stormsteg till Jorden på väg
Vi befinner oss just nu i en väntans tid av bibliskt mått
Där den begränsande tidens tillkortakommanden
Byts ut mot Himmelrikets på Jorden eviga nu
En väntans, ett förväntans tidevarv
På det som i närtid till Jorden är på väg, där det kosmiska ljuset
Oemotståndligt tränger sig på
Det kosmos ljus, som höjer mänskligheten till allt högre
Medvetenhetens nivåer
Den föråldrade, begränsande 3D-världen, bakom oss vi lämnar
5D-världen väntar, miraklets stund är nära
Årets första höstdag
Kristallklar luft, molnfri himmel
Trädens gulnade löv har för denna gång gjort sitt
Efter vinterns dvala i väntan på sin vårens återfödelse
Där allt börjat om på nytt
Ett, bortom tvivlens alla tvivel vi vet
I detta av dramer fyllda tidevarv
Alla på återresan till Himmelriket skall följa med
Men vägvalet, det är upp till var och en
Att själv bestämma
* * *
Mottagen av Per Beronius
Tack Amon, tycker så mycket om hans dikter.
Och jag längtar dit, men det ter sig väldigt långt bort med tanke på hur det ser ut nu….
Varsågod Gahella! 🙂
Ja - här finns många talade dikter! 👍
Här kommer en till:
Dikt via Per Beronius, 29 september
Tidens diminuendo, evolutionens crescendo
Det människan kallar tid
Går med raska, bestämda steg, mot sitt slut
Tidsbegreppet överflödigt, behövs inte mer
När mänskligheten till full medvetenhet vaknat, vänt åter
Till den tidlöshetens värld på Jorden från vilken vi härstammar
Sedan evigheters gångna tider
Varför blev det så här, varför lät vi oss helt i onödan begränsas
När vi levde i en Himmelrikets värld på Jorden, där all frihet var oss given
En fråga lika god som någon annan
Men så det blev, när vi lät oss luras, åt av den förbjudna frukten
Suktade efter att visa oss på styva linan
Lät oss av hybris fångas
Men ett med absolut visshet vi vet
Ett ödesdigert högt pris vi fick betala för vårt övermod, bara att se i backspegeln
Vad som pågått, sig utspelat på Jorden i evinnerliga tider
Där galenskapen firat triumfer
Och ännu, den dag som idag är, vi inte tillfullo tagit konsekvenserna
Av vårt ödesdigra handlande, här passar ett gammalt talesätt väl in
”Sent skall syndaren vakna”
Konsekvenserna av vårt obetänkta handlande förödande
Vår fulla frihet utbytt mot begränsningar och tvång, och här har vi suttit fast
I 12000 år sedan Atlantis undergång, utan att komma ett tuppfjät vidare
I en rundgångens cirkelgång, där vi från varv till annat
I omedvetenhetens djupa Törnrosasömn
Gång efter annan återvänt till utgångspunkten
Tillsynes utan att något förstå, med envishetens monotoni fortsatt
Ekorrhjulets eviga rundgång
.
Men ändå, trots allt detta
Hoppet, det sista som människan överger
Tydliga tecken i dessa dagars folkvandringarnas tid
Människan stannat upp, fått en knuff i ryggen, börjat på djupet reflektera
Vad är det vi ägnat oss åt, vad är meningen med detta
Förödande skådespel för galleriet
På denna fråga finns sannolikt mer än ett svar
Men nu är det som det är, vi är där vi är, en uppvaknande mänsklighet
Börjat tänka på ett mer kärleksfullt sätt
En kärlekens tanke född, utlöst en lavin
Startpunkten för att tänka om, på ett annorlunda vis än det som varit
Genom tankens skapande kraft
Och medmänsklighetens medvetenhet, har vi kommit
Något fundamentalt på spåren
Tagit till oss Mästarens ord, sök och ni skall finna
Börjat söka, på djupet reflektera, vad är det vi ägnar oss åt
När vi öppnat ögonen på vid gavel, ser oss omkring
Vad som på Jordens rund i dessa ödesdigra dagar sig utspelar
Ett mänsklighetens uppvaknande på gång
En kärlekens och medmänsklighetens lavin utlöst
Av storleksordning omöjlig att förhindra
Mästarens ord tagit till oss, börjat söka inåt
Funnit ett svar
Insett, genomskådat, det gruvligt misstag vi gjorde
När vi fjärmade oss från Moder/Fadershuset för att klara oss
På eget bevåg
En tanke skapat något fundamentalt nytt
Vårt misstag alltmer tydligt, genomskådas från dag till annan
Vandrar med befrielsens bestämda steg
Mot det Hem, där vi har vår rättmätiga boning
Där tid ej längre är, där evigheten, det eviga nuet tagit över
Fortsättning följer i vårt tidlöshetens
Himmelrike på Jorden
❤️
* * *
Mottagen av Per Beronius
——————————————————
Han verkar rätt vaken
http://www.bokus.com/cgi-bin/product_search.cgi?authors=Per%20Beronius
Ja - det är han nog.👍
Tycker att hans dikter är vackra - samtidigt som de är aktuella och speglar verkligheten i nuet.
Den översta dikten kände jag mycket för - och den var verkligen talande och aktuell just då - för bara några få veckor sedan! 👍
Vet flera som berättat att de känt detsamma.. 😇
Ja hans dikter griper verkligen om och jag älskar dom. Jag har hört talas om honom men ej tidigare fördjupat sig i hans klockrena fantastiska texter.
Så det är med tacksamhet jag läser dessa dikter du lagt in till oss Amon. Tack!❤️
*Jag tror mer på Ufo, än på Sifo*
Varsågod Marr! ❤️
Dikt mottagen av Per Beronius, 6 oktober
Tema: En utsträckt liten hand
På vägen från ingenstans, till ingenstans
Ett litet barn mig mötte, med sin utsträckta lilla hand
Som ville ge mig en del, av hans egen ägodel
De små barnen sig aldrig förnekar
Komna som de är, direkt från Himmelriket
Bär med sig det arv de ärvde, när de lämnade Himlens höjder
Det arv, som hör kärleken, skönheten och sanningen
Förbehållslöst till
De små barnen sig aldrig förnekar
De bär med sig ljuset i sitt Hjärtas innersta inre
Hoppet, i dessa yttersta dagar spirar
I en framtid, om än okänd när
Skall var människa som på Jorden har sin boning
Sitt barndomen förflutna minnas
Vara likt det lilla barnet
Som möter med sin utsträckta hand
Ger till var människa som så behöver
På sin väg, från ingenstans till ingenstans
Så, det i Stjärnorna står skrivet
Hur passera nålsögat, det oskuldsfulla inre barnet
Förutan
* * *
Mottagen av Per Beronius
Dikt via Per Beronius, 12 oktober
Tema: En sista minutens påminnelse i denna, den yttersta tiden
Detta, det som sätts på pränt här och just nu
har sagts mer än en gång förut, en påminnelse blott, om det vi förträngt
glömt bort
Kärleken allt som är, kärleken det enda verkliga
det enda som existerar, allt som inte kärlek är, hör overkligheten till
en drömlandskapets illusion
Kärleken det lim, som binder allt i Universum till en helhet samman
Skönheten ur kärleken föds, sanningen ett skönhetens barn
Hur kunde en skönhetsupplevelse
något annat än sanning vara, en omöjlighet; var gång skönheten
oss möter, låt oss då påminnas, den upplevelsen ur kärleken är sprungen
Det som inte hör kärleken till
inget annat än en drömmens overklighet, hög tid för oss alla och envar
i denna den yttersta tiden, till vår fulla medvetenhet vakna
Den andliga uppstigningen från den tredje dimensionens, 3D
till den femte, 5D, kan inte vänta längre
Väckarklockan ringer, tolvslaget nått
Gonggongen slår sina sista slag innan butiken stängs, det är här
och just nu det stora händer, det vi i evigheter väntat på
Sedan vi föll ner, av vår fria vilja given, i avgrundens djup
Jorden, Moder Gaia, kan inte längre, på den senfärdige vänta
stiger till den femte dimensionen upp
Så en sista minutens påminnelse till oss själva, till alla och envar
innan uppstigningens tåg lämnar perrongen
Kärleken det enda som hör verkligheten till
När denna påminnelse till djupet av vårt Hjärta vi tagit till oss
då blir livet i vårt vakna tillstånd lätt att leva, barlasten en gång
och för alla vi bakom oss lämnar
Den Gyllene Eran till Jorden kommen
Den illusoriska resan sin slutstation nått, kärleken, den som inte söker sitt
den som allt i Universum till en helhetens enhet binder samman
till den nya 5D-Jorden kommen för att stanna
Människan en modig själ, som ansökte om, och fick tillträde till Jorden
detta Kosmos´, utmaningarnas tuffa Universitet
* * *
Mottagen av Per Beronius
Dikt via Per Beronius, 16 oktober
Tema: Det osynligt synliga
Ännu en gryningens timme
Av de myriaders myriader som varit, sedan Jorden
Såg dagens ljus, blev till
Ännu en gryningstimme
Men denna ingen annan lik, med sin nya framtoning helt annorlunda
Väsensskild från var och en, av alla andra tidigare mött
En känsla subtil, med sina ordlösa tydlighetens ord berättar
Det som varit, förgånget, i intigheten försvunnit
Finns ej mer, har gjort sitt
Fotonbältet inom kort passerat
Där har det annorlunda nya skapats, det som aldrig tidigare funnits
I den materiella tillvarons hägn, ej satt sina avtryck på kartan
Det som i evigheter våra ögon skymt
Är en gång och för alla borttaget, bortfört till glömskans regioner
Allt sig förändrat, till livets minsta pusselbit
Inget av det som varit, orört lämnas
Varje sten vänd, allt omstöpt till något annorlunda annat nytt
Det mänskliga ögat aldrig någonsin tidigare mött
En evolutionens revolution av Guds nåde
Här existerar inga ords beskrivning, det enda som står till buds, uppleva
Med vårt tredje ögat se, lyssna med vårt inre öra
Inget av det tidigare accepterade, konventionella, äger längre giltighet
En helt ny värld, ur Gudomlig tanke född, allt som varit
Utbytt mot något annorlunda, väsensskilt nytt
Den Nya Tiden, den Gyllene Åldern
Vi i omedvetenhet väntat, utan att något det minsta förstå, har kommit
För att här förbli, allt börjar om på nytt, gammalt tankegods
Och föråldrade tankeformer förutan
Vad återstår väl nu just nu mer
Än följa med floden, den som leder till den nyskapade kärlekens ocean
Som i evigheter väntat, på en till full medvetenhet
Uppvaknad mänsklighet
Det människan i omedvetenhet väntat på
Utan att något det minsta förstå, utan att veta på vad
Porten till den väntande framtiden, kärleksfullt vidöppen står
Välkomnar mänskligheten, i den Gyllene Ålderns värme
Träda in
Livet börjar om på ruta ETT
Där uppvaknade vi insett, vi är alla, en och densamma
Ingen och inget från något annat åtskilt
Universum, med allt och alla som där är, en odelbar, helhetens enhet
Kryptiska ord tillsynes, måhända, så det må vara
Det får vi finna oss i
Men inget mindre än detta
Står mänskligheten till buds, här och just nu
Det som vårt tredje öga skymt är borttaget
Hög tid att tänka om, tänka nytt, petrifierade tankeformer förutan
Alice i Underlandet ler i mjugg
Vad var det jag ville, om inte detta, mänskligheten berätta
Om den verkliga verklighetens sagans land
Den som alltid funnits, om än synligt dold
Av illusionens dimmor
* * *
Mottagen av Per Beronius
Dikt via Per Beronius, 20 oktober
Tema: Slutstriden
Tredje världskriget, en mörkrets offensiv
Så det må vara, men denna är på förhand till misslyckande dömd
En överväldigande majoritet av mänskligheten
Har i dessa, de yttersta dagar, till medvetenhet vaknat upp
Tänker om, tänker nytt, på ett kärlekens annorlunda vis än förut
En, de mörka krafternas motpol
Stöder helhjärtat ljusets kraftfält, det som över Jorden i dessa
De yttersta dagar sveper
Väcker en falang av mörkrets företrädare till medvetenhet upp
Det mörker, som hållit mänskligheten i ett järngrepp fånget
Men nu råder ingen tvekan längre
Den gamla föråldrade tiden har en gång och för alla gjort sitt
Mörkret har inga möjligheter mer, att hålla kommandot
Slutstriden skall inom kort vara över
De mörka krafterna har inget annat val
Än att kapitulera, om de på Jorden, i Moder Gaias hägn
Önskar hålla sig kvar
Fridens, fredens Ängel, lagt sin ljusets mantel
Över en mänsklighet, som startar om, börjar på nytt
På en högre, den oemotståndliga kärlekens
Skönhetens, och sanningens nivå
En jordelivets omstart av bibliska proportioner
Så som det i begynnelsen var menat att vara
Den Edens Lustgård
Av Moder/Fader Gud, av barmhärtighet
Var Jorden, Moder Gaia, och mänskligheten given
* * *
Mottagen av Per Beronius
Dikt via Per Beronius, 25 oktober
Tema: Guldet i vårt inre
Allt som händer har ett syfte, sitt Gudomliga syfte, så låt oss,
inte minst i dessa dagar och fortsättningsvis rikta vår uppmärksamhet mot framtiden, mot kärleken, den oemotståndliga, mot ljuset, mot allt som hör glädjen, skönheten, sanningen, och det verkliga livet till
Efter en evighetslång Törnrosasömn
Där människan väntat, utan att veta på vad, står en port på glänt
Ett ögonblick kort, har vi fått lov att se in i den nya värld
I dessa dagar till Jorden kommen
Vad är det då vi ser, om inte
En spegelbild av oss själva, det som i vårt innersta inre
Har sin boning
Så vad är det då vi i evigheter väntat på
Om inte på oss själva, det vi som är, när vi vaknat upp
Ur vår mångtusenåriga omedvetenhetens sömn
Där vi vandrat bredvid oss själva
Utan att se, utan att höra, utan något det minsta förstå
Vad i vårt inre försiggår, där själen har sin boning
Men i dessa dagar, i denna den yttersta av alla tider
Vaknar vi upp ur vår evighetslånga dvala, något börjat ana
Något vi kommit på spåren
Vad är det vi ägnat oss åt
När utåt vi sökt, för att guldet finna, det
Som inte finns i det yttre, där bortom, det som vi alltid burit
Synligt gömt, i vårt innersta inres rum
Allt det vi sökt, utan att finna
När förvirrade vi utom oss sökt i det yttre
Så har vi i evigheter, i vår omedvetenhet lurat oss själva
Fokuserade på illusionens dimmor, där platt intet står att finna
Den illusion, som på ett ögonblick försvinner
När en Stjärna föds
Förstummade, häpna vi står, när ett ljus blivit tänt
Med en fundering i en eftertankens stilla stund
Vad var det som fick oss
Att välja bort de vises sten framför illusionen
Vi behöver inte veta, det räcker, det är nog att veta
Äntligen har vi ursprunget, guldet i vårt inre återvunnit
Moders/Fadershuset återfunnit
Minns också, våren med stormsteg är på väg
Inom kort stiger Solen, från dag till annan, allt högre upp på himlen
Så än en gång, vänd din uppmärksamhet mot ljuset
Det är där, framtiden står att finna
* * *
Mottagen av Per Beronius
❤️☀️❤️
*Jag tror mer på Ufo, än på Sifo*
Dikt via Per Beronius, 28 oktober
Tema: En Hjärtats sång
”Tack min Gud, för vad som varit, tack min Gud för allt jag fått”
När livet, det som av ettor och nollor är styrt, eller var det månne
ettor och tvåor, jag minns inte så noga, men det spelar ingen roll
ställer sig på tvärs, spärrar vägen i en asfalterad värld
Där datorerna tagit överhanden
Och visst är det gott att mötas på nätet, när det blir av rimligt mått
Men ändå, jag kommer inte ifrån, i mitt Hjärta sjunger en sång
På sitt eget vis, oemotståndligt, med orden
Till ursprunget, jag längtar åter
Där den undersköna världen, Den Blå Planeten, Tellus, Jorden
Moder Gaia, var i sitt ursprungets välsignade tillstånd
Naturen i sin Himmelska form
Luften lätt att andas, hav, sjöar, floder helt rena
Så som de av Gud blev skapade
Djuren, våra systrar och bröder, som respekterades
Fick leva sin liv helt och fullt ut, människans inblandning förutan
All grönska tilläts leva sina oförstörda egna liv, så
Som det av Gud i begynnelsen var menat
Dessa ord, ur spontaniteten sprungna
Just nu är det som det är, hoppet spirar, i denna den yttersta tiden
Där det sista mörkret lämnar Jorden, för att aldrig mer
Återvända, komma åter
Världen så sakteliga återgår
Till sitt ursprungligen, av Gud menade tillstånd
Så vad återstår väl mer, här och just nu, än repetera de bevingade orden
”Tack min Gud, för vad som varit, tack min Gud för allt jag fått”
* * *
Mottagen av Per Beronius
————————————
Dikt via Per Beronius, 29 oktober
Tema: Den Gyllene Staden
Det räcker, det är nog
De mörka krafternas tid är över
Bordet rensas, stormen bedarrar, mänskligheten på god väg
Till Himmelriket på Jorden åter, om än det kanske inte
Ser så ut just nu
Bortom alla tvivlens tvivel är människan
Trots allt, på rätt väg, inga självutnämnda potentater
Kan detta förhindra, de har med råge haft sin utmätta tid
Vägen har varit lång, krokig och trång
Mångfaldens hinder ställt sig tvärs över vägen
Tålamodet testats till sin yttersta gräns
Men nu är det mer än nog av hinder på vägen
De kommer oemotståndligt rensas bort, tålamodet testat
Till sin yttersta gräns
Nu ljusnar det trots allt vid horisonten
Vad var det som hände, när människan bestämde sig
Att fortsätta på egen hand, vägen fram, bortkopplad
Från sitt Högre Jag, det vet blott Gud
Det tillhör det förflutna
Där det mörka molnet vilade över Jorden
Dagar kom, dagar gick, ökenvandringen lång
Mer än en gång
Var Jorden på väg att gå sitt öde tillmötes, utplånas
Från kartan raderas ut
Men så blev det ej
Räddningspatruller från ovan sändes ut
Såg till att livet på en udda planet i utkanten av en Galax
Inte gick helt över styr, om än mer än en gång
Det var nära
Vad återstår väl här och just nu
Om inte tålmodigt bearbeta det som varit, ta en dag i sänder
Låta såren från det förflutna läka
Vid horisonten hägrar Den Gyllene Staden
Några ytterligare kärlekens steg, och allt är över
Himmelriket på Jorden åter
* * *
Mottagen av Per Beronius
Dessa dikter går rakt in i hjärtat❤️
Dikter för hjärtat…blir till sång för själen.😇
*Jag tror mer på Ufo, än på Sifo*
Ja, Marr - de är fina! 🌺❤️
Hoppas verkligen att de är sanna och stämmer också! 👍
Dikt via Per Beronius, 3 november
Tema: Det stora i det lilla
Det måste finnas något annat
Än det som i dessa dagar sig repeterar med envishetens monotoni
Där det mesta förefaller fastfruset i sig självt
Den ena dagen den andra lik
Styresmännen träter, ordens mångfald, mindre verkstad tillsynes
En väntan i tomrummet, utan att veta på vad
Människan sökt utan att finna
Så det må synas, i denna vår nuvarande värld
Av illusioner till brädden fylld
Men i den verkliga verkligheten, så det ej är
Det som sig uppdagar i denna illusionens värld, en chimär
Under ytan händer något annorlunda annat
Vad stort sker, sker tyst, åthävor förutan
Bortom hörnet något annorlunda annat i väntan
På scenen sig uppdaga, just nu tillsynes öde och tom
Men nu händer något oförväntat
En pytteliten spricka
I asfalten av en vanhelgad värld sig uppdagar
Ett tålmodigt litet grässtrå söker sin väg ur mörkret
Till ljuset upp, det stora i det lilla
En av människan missbrukad värld
Så som den i dessa dagar framträder, antipoden
Till den Edens Lustgård, i en länge sedan gången tid
Av Gud, människan given
Men det tumult som i dessa dagar sig utspelar
Är på god väg mot sitt slutliga slut
Hoppet spirar, mänskligheten valt
Till sin ursprungliga medvetenhet vakna upp
Bot och bättring på agendan
Ingen tvekan
Människan på god väg
Till sitt Gudomliga ursprung åter
En grönskande värld, på en underskönt vacker Planet
En diamantens pärla, i Kosmos sig uppdagar
* * *
Mottagen av Per Beronius
————————————-
Tack snälla Amon för att du håller den här tråden aktuell med hans fina dikter ❤️
Tack Gahella! ❤️
Ja - de är verkligen fina - och ger oss ett framtidshopp - tycker jag!🌺 😇
Ja och hoppas på att något vackert och fantastiskt löper parallellt med de mörker som visar sig nu… ☀️
Dikt via Per Beronius, 6 november
Tema: Återföreningen med vår Stjärnfamilj
Vad är det vi ser på Jorden, vår Moder Gaia, i dessa dagar
Om inte slutet på ett drama som tog sin början 12000 år
I gången tid med jordiskt mått mätt
Då vi fattade det urbota beslutet
Att klara oss på egen hand, bortkopplade från Moder/Fader Gud
Avskilda från vårt eget Högre Jag, separerade från våra
Jordiska systrar och bröder, överlät till egot
Att taktpinnen ta över
Konsekvenserna av detta vårt urbota beslut
Har vi burit i en ryggsäck med stenar fylld, detta
En komprimerad version av världshistorien, det finns
Med stor sannolikhet fler
Men ändå, det som tillsynes var
Hör inte den verkliga verkligheten till, allt som hände
Glömskan oss övermannade, minnet utraderat, försatt ur spel
Vårt medvetande sjönk till botten av mörkrets djupa ravin
Där fastnade vi i oss själva, somnade in, den verkliga verkligheten
Till en drömvärld förvandlad, och här har vi sovit i tusenden år
Fastfrusna i oss själva
Men nu, i detta nådens år 2015, där världshistorien
Byter riktning 180 grader, i denna folkvandringens tid
Där vi återförenas med våra systrar och bröder, vår Stjärnfamilj
Från en länge sedan gången tid
Börjar om på ruta ett
Växlat in på det Gudomliga vishetens spår
Äntligen har vi fattat galoppen, vaknar upp ur vår dröm
Häpna gnuggar oss i ögonen, det tredje ögat sig öppnar
Vad återstår väl mer här och just nu än att säga
Spelet har just börjat om på nytt, fortsättning följer
De första orden i en världshistoriens promemoria satta på pränt
Dags att än en gång och för alla leva i Sanningens Ljus
Det som i Kärleken och Skönheten har sitt ursprung
* * *
Mottagen av Per Beronius
Dikt via Per Beronius, 9 november
Tema: Hemlängtans klarspråk
Ett oskrivet blad i väntan
Utan att veta på vad, utan att veta
Vad som bortom hemligheten sig döljer
Den som i evärdliga tider
För mänskligheten varit synligt dold, en hemlighet predestinerad
Sig själv att avslöja, när människan är mogen att ta den emot
Den som sig gömmer
Bakom de dimmornas mörka ridåer, de som blev till när människan
Revolterade mot sig själv, mot sina systrar och bröder
Mot Gud och evigheten
Orsak och verkan ett oskiljaktigt tvillingpar
Det vi sår skall vi skörda, så sakteliga vänder minnet
Till oss åter, när dimman sig själv löser upp
Samvetet, vårt samlade vetande, aktiveras
Synen återvänder, efter det som hände i en evighetens gången tid
Där vi kollektivt fattade det ödesdigra beslut, som inte kan kallas
Annat, än av biblisk storleksordning
Från evigheten oss separerade, för att klara oss på egen hand
Följdverkningarna av detta vårt ödesdigra beslut
I denna oredans tid på Jorden sig manifesterar
Med tydlighetens alla mått
I denna tumultets era, där inget längre låter sig döljas
Där allt blivit så transparent synligt, så otvetydigt tydlig
Lögnerna genomskådas, orsak och verkan
Ett oskiljaktigt tvillingpar
Omöjligt för konsekvenserna fortsätta att blunda
Den lavin som i en evighetens gången tid sattes i rullning
När vi revolterade mot oss själva, mot våra systrar och bröder
Mot livet självt
Nu är det som det är
Vad mer att göra än löpa hela linan helt och fullt ut
Oredans tid har inget annat att välja, än att komma till sitt slut
Inget alternativ givet
Den Gudomliga ordningen på Jorden
Skall bortom tvivlens alla tvivel återställas till det
Som av Gud i begynnelsen var uttänkt och menat
När människan för första gången
Satte sin fot på Jorden
Moder Gaia, denna underskönt vackra planet
En Universums pärla
Kan det uttryckas tydligare
Vad som bakom dessa klarspråkens ord
Sig döljer
* * *
Mottaget av Per Beronius
Dikt via Per Beronius, 11 november
Tema: Genombrottet
Dragspelet trycks ihop
Det vi kallar tid, skall inom kort, vara ett minne blott
När Evigheten tagit över, i den välsignade tid
Vi sedan urminnes tider väntat på
Där, i dessa de yttersta dagar
I gränslandet mellan det överspelade gamla som varit
Och den Gyllene Tidsåldern, det mesta
Till oigenkännlighet förvandlas
Allt på ett ögonblick blivit så transparent tydligt
Ingen tvekan längre, det som varit, har en gång och föra alla
Gjort sitt, för att aldrig mer komma till Jorden åter
Ingen och inget
Kan längre sig dölja bortom illusionens slöjor
Alla stenar på väg att vändas, mörkret låter sig inte längre döljas
Bortom retorikens dimridåer
Ingen militärdiktatur, eller annat mörker av liknade sort
Kan längre sig gömma, bortom genomskinliga lögner
Fagra förföriska ord, löften utan substans
Spelet genomskådat
Den avslöjandenas tid, det så länge från ovan har antytts om
Har kommit för att stanna
Rättvisan, allt annat överordnat, har sin oemotståndliga gång
De mörka krafterna har givits ett, och endast ett val
Böja sig för mänsklighetens kollektiva Rättvisans Vilja
Eller packa kappsäcken, emigrera, lämna Jorden
Med destination, andra Universums domäner
Där de bättre passar in
Tolvslaget förklingat
Ingen återvändo möjlig till det, som under evärdliga tider har varit
Där det världsomspännande mörka molnet
Kastat sin slagskugga över Jorden
Men så skall det aldrig mer vara, det räcker
Mänskligheten fått mer än nog
Solens Gudabenådade strålar
Får det mörka molnet att skingras för Kärlekens alla vindar
Inom kort skall detta vara ett gråhetens bleka minne blott
Som i fjärran spårlöst försvinner
Den Gudabenådade Rättvisan
Allt annat överordnat, skall till Jorden
Vår underskönt vackra, älskade Moder Gaia vara åter
* * *
Mottaget av Per Beronius
Dikt av Per Beronius, 14 november
Tema: Kärleken allt annat överordnad
Framgång föder framgång
Så det må vara, men denna dag vänder sig tanken osökt
I en diametralt annorlunda riktning
I dessa dagar har världsutvecklingen så tydligt sig uppdagat
Än en gång i ordningen, det har jag tappat räkningen på
”Vad våldet har skapat är vanskligt och kort
Dör likt en stormvind i öknen bort”
Hur lång tid skall behövas, innan denna självklarhet vi tagit till oss
Hur mången gång skall historien sig upprepa inför öppen ridå
Hur länge skall det dröja, innan vi tillfullo insett och förstått
Våld blott ännu mer våld föder i en nedåtgående spiral
Den som slutar i det kompakta mörkrets revir
Där alla hjulen upphört att rotera
Kärleken, den enda som kan rädda världen från sin undergång
Hur skall vi komma denna förståelsens självklarhet
På spåren
Ja, det beror på oss alla och envar
Medspelare som vi är i detta livets spel, ingen kommer
Sitt ansvar undan
Var och en har att spela sin självpåtagna roll
Varje människa en pusselbit i det drama
Som pågått i evärdliga tider
Vad finns väl annat att göra
Än utgå från den vi är i detta nuets ögonblick, en Gudomlig varelse
Ur kärleken född
Ingen enda själ kan göra hela jobbet
Men tillsammans, var och en på sin egen kammare
Kan vi skapa mirakler, vända varje vår tanke mot ljuset, det är där
Som lösningen på världsutvecklingens dilemma står att finna
Vi behöver inte vänta på någon annan, bara att sätta igång
Med oss själva, tänka kärlek, tänka nytt, tänka ljus
Gemensamt kan vi åstadkomma mirakler
På ett tankens ögonblick vända skutan 180 grader
Allt som behövs, beslutsamt börja här och just nu, samfällt
Med alla våra systrar och bröder på Moder Gaia
Vända världens alla vindar
I kärlekens, skönhetens och sanningens riktning
* * *
Mottaget av Per Beronius
Ja vi som helhet verkar vara långt från kärleken som det ser ut nu i en värld regerad av terrorister….
Och instämmer i detta:
Kärleken, den enda som kan rädda världen från sin undergång
Hur skall vi komma denna förståelsens självklarhet
På spåren
Ja, det beror på oss alla och envar
Medspelare som vi är i detta livets spel, ingen kommer
Sitt ansvar undan
Var och en har att spela sin självpåtagna roll
Varje människa en pusselbit i det drama
Som pågått i evärdliga tider
Det var ett tag sen sist - men nu är det dags för en dikt igen - tycker jag! 👍
Dikt via Per Beronius, 24 april
Tema:
David och Goliat
Vad är det
I dessa, de yttersta av dagar
Vi med vårt tredje öga öppnat, förnimmer och ser
Om inte en eskalerande slutstridens kamp
Mellan de mörka, och de ljusa hattarna
De mörka, av desperationens
Ursinne styrda, klamrar sig förtvivlat kvar
Vid masten av det sjunkande skeppet
De mörka
Som infiltrerat mänskligheten
Inom alla samhällets sektioner och nivåer
Offentliga, såväl som privata
Tar till alla medel, och försåtens knep
Korruption, lögner, och andra satans beläten
De har tillgång till, för att få de ljusa på fall
Men detta på förhand, till misslyckande
Dömt
Majoriteten av en uppvaknad mänsklighet
Har fått mer än nog av detta
Fördärvliga spel
De mörka, i sitt övermod
Trott sig om, att de ljusa få på fall
Det är kvinnorna och barnen
Som fått ta de värsta smällarna
Ett bedrövlighetens scenario, minst sagt
Som tillåtits fortgå alltför länge
Majoriteten av mänskligheten
Satt ner foten, på skarpen sagt ifrån
Inga bortförklaringar tack, det räcker, det är nog
En Kärlekens atomreaktor på Jorden
I dessa dagar installerad
Ingen och inget, kan denna stå emot
En tidsfråga blott, innan striden en gång
Och för alla är avgjord
Goliat, som i ett hörn målat sig in
Kan inte längre David stå emot
Himmelriket på Jorden
Inom kort installerat
Rädslans atomreaktor skrotas
Till soptippen förpassas
Det som hänt Moder Gaia och hennes barn på Jorden
Sedan Atlantis gick sitt öde tillmötes, 13000 år
I gången tid, kommer aldrig mer
Tillåtas
* * *
Mottaget av Per Beronius
❤️
*Jag tror mer på Ufo, än på Sifo*