Skriv ett nytt inlägg! Aktuellt just nu (3) Senaste inläggen

Anslagstavlan Astrologi Dimensioner Drömmar & Framtidsvisioner Egna upplevelser E.T. / Utomjordiska raser Framtiden -2012 och efter Frågor inom ämnet söker svar Galaktiska Civilisationer/raser Humor & annat kul Indigo- och Kristallbarn Kanaliserade budskap Konst Video Musik Korncirklar Kosmiska energier/frekvenser Ljus & Upplysning Länk arkivet Musik Off Topic - Utanför ämnet Om sajten Paranormalt Planeter, Galaxer & Solsystem portaler Presentation av medlemmar Sci-Fi Snackis-tråden Nya rön The Ascension / Uppstigningen Tävling U.F.O -U.S.O.S & Stjärnskepp Utomjordiskt Vetenskap Viktigt Övrigt Ny kategori
Gästskribenter

Vintersommaren

2008-03-08 18:18 #0 av: pson

Gästskribent-artikel av Farwuq

Sommaren var ovanligt snöig; vintern blev däremot ovanligt varm. För att nu nämna sommaren så var medeltemperaturen strax över ±0°C. Vintern bjöd på många dagar där temperaturen var en bra bit över +30°C. Vad var det som hade hänt?

Inte vet jag; men troligen hade årstiderna bytt plats för tredje året i rad. En del hävdade att det berodde på det där gigantiska meteornerslaget i Bangladesh på senhösten för tre år sedan; i vilket fall som helst hade stjärnhimlen flyttat sig och numera var det stjärnan Vega i Lyran som var polstjärna.

Man kunde nästan tro att jorden tippat över en smula. Problemet var inte bara lokalt; folk i Sydafrika och Australien, för att nu bara nämna några, klagade på motsatsen, dvs. att de fick sommar i juli och vinter i december; aldrig kan folk vara nöjda.

Som väl var anpassade sig naturen snabbt. Djur och växter brydde sig inte om att det var den 14 januari och samtidigt +27°C. Förmodligen har inte igelkottarna samma almanacka som jag.

Naturligtvis blev många människor rädda för att inte säga rent förfärade. De hade kommit i otakt med semestrarna; industrierna framhävde prompt och omvikbart att den sk. Industrisemestern skulle infalla i juli. Jag däremot som var statsanställd kunde plocka ut min helt igenom välförtjänta flerveckors ledighet i januari.

Det var just under denna min andra "januari-semester" som det omstörtande inträffade. Omstörtande??? Vad var det som egentligen inträffade den 16 januari? Jo då kom DE! Vilka de? Rymdvarelser??? Just precis, de kom den dagen, eller rättare sagt de kom på natten eller ännu rättare sagt morgonen till den 16:e.

Nu tror du säkert att det var en sådan där klassisk kidnappningshistoria där jag föstes in i rymdskeppet och undersöktes av små grå varelser med stora svarta ögon. Det var faktiskt inte alls på det viset; jag slapp undan dem. Någon annan råkade däremot illa ut. Den som jag tänker på är Ralph Hagstål; kollega sedan många år.

Jag, Carin, Ralph och Emma var på väg hem från en liten, men ändock alltigenom blöt trädgårdsfest i Nöbbelöv, dock hade den inte varit blöt av regn.

Festen hade slutat strax före fem när allt dricka var slut och de sista smaskiga nattamackorna var nersvalda; av de få ännu fysiskt aktiva gästerna. Med visst besvär hade vi fått Ralph på fötter och dragit honom med oss ut i den skenbart lugna gryningen.

Vi hade tänkt och ta vägen över Kobjer för att Ralph skulle få sällskap hela vägen hem; flickorna skulle som så ofta förut sova över hemma hos mig. Vi promenerade stillsamt genom den tryckande kvava januarimorgonen. Ralph var tydligt berusad och något illamående, uppenbarligen p.g.a. sitt tidigare alltför generöst inmundigande, av sitt under föregående kväll till festen medhavda hembryggda öl. Jag och flickorna var bara lagom i gasen.

Blott 100 meter från Ralphs hemgata träffades vi plötsligt av ett bländade ljussken.

- Fan vá de åskar! Tjöt Ralph och vinglade till; han höll nästan på att falla huvudstupa i en överfull skräpkorg för hundbajspåsar.

Emellertid hade Ralph fel, fullständigt fel, inte åskade det. Denna morgon var helt molnfri och det fanns inte en tillstymmelse till väderfronter inom de närmaste 50 milen, så ljuset måste ha en annan långt mer esoterisk upprinnelse. Månen var det definitivt inte, det var långt framskriden nedan och månen befann sig lågt i öster strax ovan för den strävsamt uppgående solen.

Sanningen var förlamande och förfärande. Orsaken till det kraftiga kägelformade ljuset var ett diskusformat föremål som glödde intensivt i spektrumets blå del. Jag uppskattade, och fick senare stöd i min uppfattning av flickorna, att det flygande föremålet åtminstone var 40 meter i diameter.

Det bara hängde där drygt 100 meter ovanför oss, förutom ljuset erfor vi ett svagt surrande som från en högspänningsanläggning. Det var inte fullständigt orörligt, snarast kunde man säga att farkosten gungade, guppade eller kanske snarare pendlade; dock obetydligt men rörelsen var likväl fullt möjligt för ögat att uppfatta.

- Undan, ropade Carin, den kan vara farlig!

Vi, dvs. jag, Carin och Emma kastade oss under några väl tilltagna buskar som lyckligt råkade finnas i närheten. Vi hade bara en tanke i huvudet; att komma i skydd. Beklagligt nog delade vi inte denna uppfattning med Ralph. Han insåg inte eller ville inte inse faran, han stod kvar och gungade mitt i den ljusa fläcken på gatan. Faktum var att sedan några sekunder hade ljuskäglan låst sig på Ralph.

- Uhh, uhh, gurglade Ralph. Vá gör ni där nere? Sedan fortsatte han brett leende.

- Hee, hee, kunde ni inte vänta...

Omedelbart därefter började Ralph höjas mot farkosten, tillsynes utan att han reagerade med någon form av rädsla eller annat emotionellt utspel. Rörelsen var förhållandevis långsam; då funderade jag inte på varför. Senare slog mig tanken att det förmodligen berodde på att Ralph var något för kort för sin vikt och att den kraft som lyfte honom kanske hade svårt att få grepp om den trinda kroppen.

- Ralph, din svagsinte tok, ojade sig Emma, vad skulle du ha där att göra?

Snart hade Ralph försvunnit ur sikte; förmodligen var han redan ombord. Drygt två sekunder gick, sedan slocknade ljuset och farkosten drog hastigt iväg.

- Oj, oj vad har hänt med honom, undrade Emma utan att rikta sig till någon bestämd person.

Jag och Carin svarade inte omedelbart på hennes fråga; Carin svarade efter en omedveten konstpaus.

- De tog honom Emma, viskade Carin, de tänker kanske göra experiment med honom. Kanske bleknade Emma men det var omöjligt att se i det överdådigt fräkniga ansiktet.

- Vad förslags experiment, undrade jag.

- Jag vet inte, svarade Carin, hemma i Blekinge hände något liknande som detta för flera år sedan. Ett fyllo plockades upp på öppen gata och drogs in i deras flygfarkost. Sedan sågs han inte mer i livet.

- Kom han aldrig tillbaks, undrade jag.

- Jo, viskade Carin hest, det gjorde han visst det. Men inte som man skulle kunna ha önskat sig; åtminstone skulle jag önskat att det skulle varit annorlunda.

Varken jag eller Emma ville veta vad som hänt fyllot; okunnighet är ju som bekant en form av skydd. Carins av fasa fyllda blick räckte som förklaring.

- Vi måste härifrån, menade jag, vi får gå hem till mig.

Flickorna nickade, de var införstådda med att vi inte kunde ligga där under busken under resten av våra liv. Så följden blev att vi på darriga ben reste oss upp. Visst var vi vingliga och svaga i benmusklerna men förmodligen skyddade alkoholen i våra kroppar oss från det värsta.

Förhållandevis raskt gick vi hem till min bostad långt ute på väster. Lundamorgonen var nu kusligt stilla; inte ens biltrafiken hördes lika tydligt som den brukade. Den första tanken som slog mig var att jag blivit lomhörd, men så var inte fallet; det var verkligen tyst.

Hemma i lägenheten var allt som det brukar; kylskåpet surrade och gnället från den centrala ventilationen var som vanligt tillstädes. Gnäll?! Undras vad de gör med honom, tanken for igenom huvudet. för mitt inre spelades ett tänkbart scenario upp.

Ralph låg på ett metallbord ur stånd att röra sig. Ett gäng småväxta varelser nagelfor honom med märkliga instrument. Flera av undersökningarna var tydligt smärtsamma; Ralph skrek ut sin ångest och smärta. Kallsinnigt begrundade de honom och fortsatte med sitt verk.

- Carin, frågade jag försiktigt, tror du att de plågar honom?

Carin vände bort blicken och undvek att svara.

- Snälla du, sade hon, tvinga mig inte att svara det är så smärtsamt. Vi får nog inte träffa Ralph mer i denna världen, han är nog förlorad; förlorad till fasornas rike.

Den annars så käcka Carin var definitivt ur balans och började söka igenom mina skåp efter en dämpande dos sprit.

- Där uppe, ovanför kylen står flaskorna, hjälpte jag försynt till med.

Emma var av segt virke, den grant rödhåriga unga damen hade redan dragit av sig samtliga sina kläder; svetten och dammet skulle duschas bort.

- Får jag lite först, frågade hon, jag behöver jag också.

Emma fick ett glas med hemberedd Gin. Spriten som gjord på hembränd vara, var som balsam för våra upprörda själar. Emma drack sin Gin häftigt, spriten droppade ner på de bara brösten och drog vidare ner för magen för att slutligen försvinna i den sparsmakat ansade grenbehåringen. När glaset var tomt drog hon en djup suck.

- Ginen behövdes verkligen, flämtade hon, jag vågar nog inte bli nykter igen efter detta. Fy, hur skall jag våga gå ut ensam efter detta? Man vet ju aldrig när de kommer nästa...

- Nej, avbröt jag tvärt, inte kommer de igen. Du skall veta att möjligheten är i det närmaste noll att råka ut för något sådant. Ralph gick på pumpen så nu är den statistiska chansen lika med noll, vi kommer aldrig att råka ut för detta igen.

Varken Carin eller Emma verkade tro mig; tydlig tveksamhet glödde i Carins mörka ögon och i Emmas gröna. Även jag förstod att jag ljög. Om rymdvarelserna en gång fått korn på en så ligger man illa till; så är det nu bara.

Framåt eftermiddagen hade vi lyckats få oss en smula sömn, förutom de livgivande drinkarna och duscharna som vi tog innan vi gick till sängs.

Själv hade jag sovit oroligt och vaknat av och an; likdels flickorna. Ingen av oss hade riktigt sinnet i styr. Naturligtvis var det den tidiga morgonens händelse som sådde den råa ångestens frön i våra annars så rena själar. Vi låg alla tre tysta och tittade upp i taket och dess fåtaliga spindelnät, Ralph var åtminstone närvarande i våra tankar. Jag kunde inte sluta tänka på honom; hur hade Ralph det nu?

Emma tänkte också på händelsen, men hon var lite ledsen för att hon i sitt inre hade ringaktat Ralph medan han ännu var en av dem. Hon saknade faktiskt det lurviga ansiktet som alltid utstrålade lättja och lugn. Hon försökte slappna av från sina surrande tankar; hur hade Ralph det nu?

Carin hade något av ett facit i huvudet, hon mindes vad som hänt fyllot. Han hade kommit tillbaks liggandes i en flaska; en väl tilltagen dito. Flaskan hade varit tillsluten med skruvkork precis som en butelj Calvados. Hur fyllot kommit in i flaskan? Det visste ingen; några spår av försegling förutom korken fanns inte. Hade de stoppat in honom genom botten och sedan smält fast den? Ingen visste. Fyllot hade fatt sin sista önskan uppfylld; dränkt i sprit av fin kvalité. Undras vad Ralph hade för hemliga önskningar. Oj, oj; hur hade Ralph det nu?

En sak var vi rörande eniga om utan att ens ha diskuterat igenom det; ingen polisanmälan. Vi ville inte framstå som galna; inte skulle polisen tro oss. Det bästa vore att glömma honom; inte hade väl Ralph någonsin existerat. Det funkade en stund men sanningen lurade runt hörnet.

- Carin, Emma, vad tror ni att det bästa vore?

- Vadå, vad menar du, undrade Carin.

- Vad skall vi göra idag, undrade jag, har vi något att sysselsätta oss med?

- Jag, vet inte, menade Emma, kanske skulle vi gå ut en runda, det är ju så fint väder.

Vi drog på oss kläder lämpade för dagen som var. Eftermiddagen var varm säker nära 30°C. Runt oss vankade folk av och an och pustade och frustade i hettan; ingen mer än vi verkade bära på så svåra och tunga tankar.

- Så lättjefulla människorna är, yttrade Emma. De lever utan att se vad som kan hända när de minst anar det.

Vi svarade inte henne, vi bara gick planlöst i kring. Det var kväll innan vi åter var i min bostad. Flickorna hade inte antytt att de skulle gå hem till sina egna bostäder. Förvisso hade jag inget emot att ha deras sällskap jag hade haft det så ofta förr, men det var ju trångt i min säng; jag har alltid tyckt om gott om utrymme när jag skall sova.

Ett antal dagar efter händelsen inträffade något märkligt. Dagen hade börjat med att vi åter träffades för att göra en gemensam inköpsrunda. Flickorna hade sedan någon dag åter flyttat hem till sig.

Klockan var fram emot 11:30 på onsdagen en och en halv vecka efteråt då vi träffades alla tre utan för Systembolaget på Mårtenstorget. Tanken var att vi skulle inhandla några flaskor vin och sedan cykla ut till en bokskog strax öster om stadsdelen Linero. Ofta hade jag suttit i grönskan med min gamle vän Ove. Sedermera hade jag introducerat flickorna och Ralph i bokskogens förträfflighet.

Några bekymmer med inköp eller cykelfärd dit ut visade sig inte. Vi hade sällskap med min lindrigt nyktre arbetskollega Axel som hade suttit och solat sig med några vinare utanför bolaget. Troligen var det historien med vår gemensamme kollega Ralph som fått den annars ganska nyktre Axel att ta till flaskan.

Först när vi hade nått vårt favoritställe i bokskogen kom den stora chocken som fick oss att tappa koncepterna.

DÄR SATT RALPH!!!

Lugnt och med vanlig sävlighet vinkade han.

- Kom och sitt, jag har öl så det räcker till er också! Ljöd den välbekanta stämman.

- Ralph vad gör du här?! Utbrast vi fyra unisont.

- Jag dricker öl och solar magen, svarade han oförstående, medan munnen log brett innanför det

toviga och ovårdade skägget. Sedan skrattade han skrockande.

- Menar ni att ni är nyfikna på vad som har hänt den senaste tiden?

Vi måste ha nickat synkront alla fyra. Nog var vi nyfikna på vad han upplevt, varför hade de låtit honom överleva? Varför hade han armar och ben i behåll, var de inte så farliga som man föreställer sig?

Ralph gjorde sig ingen brådska; vi satt redan runt honom då han åter talade.

- Har ni med er mat? Har ni något läckert? Jag har bara öl.

Skam att säga hade vi kanske inte sådant som han gillade. Jag och flickorna var vegetarianer och hade baguetter fyllda med olika fyllningar.

- Jo här har vi lite, äter du sådan här, undrade Emma och gav honom en baguette med en lök och kikärtspasta.

- Nog gör jag det, skrattade han och tog brödet i handen.

Medan Ralph åt föll min blick på ölburkarna; de var magnifika samtidigt som de saknade all förståelig text.

- Ralph, frågade jag, varifrån är burkarna med öl?

- Åh, sade han och gjorde en avvärjande gest med högerhanden, de fick jag från dem.

- Dricker de öl, undrade Carin.

- Visst gör de det, förklarade Ralph, jag lärde dem. De undersökte mig först noga sedan intervjuade de mig om mina vanor; nog kan man säga att de blev intresserade. Så numera dricker de öl och käkar snabbnudlar med räksmak.

- HAR DU LÄRT DEM ATT KÄKA NUDLAR!!!

Det var Emma som blivit chockad. Ralph nickade och flinade med mat i munnen.

- Ja varför inte, menade han, de gillade nudlar. Jag gav dem ett paket som jag hade haft i fickan, ett från Thailand med räksmak; whaoo vad de gillade det. Och sedan råkade jag ha en burk med öl i jackfickan, jag hade tänkt att ha den för att späda mitt eget hemgjorda grumliga öl på festen men jag glömde så de fick burken istället.

- Och nu menar du att de kopierade ditt foder och att de just nu massproducerar det hemma hos sig, undrade jag.

- Huvudet på spiken, tjöt Ralph, de har nu öl och nudlar på sin meny, tack vare mig.

Vi var stilla och tysta, vi beundrade verkligen Ralph. Han hade upprättat kontakt med en annan civilisation och fått dem att antaga hans vanor, inte illa, inte illa.

Ralph förklarade vidare att han fatt en hiskligt massa burkar med deras öl. Hit till bokskogen hade han bara tagit ett flak. Han förklarade att de skickat tillbaks honom till hans lägenheten tidigt på innevarande dags morgon tillsammans med en verkligt generös mängd nudelpaket och ölflak. Och strax därefter hade han ringt till mig men tydligen hade jag redan gått för att möta mina flickvänner. Så han hoppade på sin ålderstigna damcykel och for ut till grönskan. I fåfängt hopp om att vi vore där ute.

Vi lyssnade häpet, Ralph var inte ens en smula upprörd han tog kidnappningen med en klackspark; gladdes gjordes han dock helt uppenbart åt ölen och nudlarna. Klart stod att händelsen satt djupare spår hos oss andra än hos Ralph; inget rubbar honom.

 

 

Tack Farwuq för ditt bidrag! // -pson-

 

  Bild på Farwuq

Relaterade länkar

 

 

 

 

Anmäl
2008-03-08 19:38 #1 av: Playja

Tack Farwuq för din berättelse   *me likey*

Vilken härlig novell.. *asg* Hoppas det kommer mera för detta gillade jag.

*går iväg å tar en öl å kollar om vi har nudlar hemma*

         

 

 

 

Anmäl
2008-03-08 19:54 #2 av: Gahella
 Dance Alien Ha haa ja detta är ju ETT sätt som vi kan dela med oss av till varandra, de där upp å vi här nere! Och vi ska ju ta ner himlen på Jorden!! Härlig och rolig läsning, ja mer sånt!


Anmäl
2008-03-08 21:21 #3 av: Playja

Men hallå!!   Flört  Ge mannen en eloge för hans kreativa  berättelse. *kramar om som tusan*

Eller..hur många e vi som läser denna underbart härliga historia?

 

 

 

Anmäl
2008-03-08 21:24 #4 av: Gahella

Ja PRECIS...hallååååååå!


Anmäl
2008-03-08 21:32 #5 av: pson

 Skrattande Jag tycker du Farwuq är en fenomenal skribent!!  Fram för kreativiteten!  Skrattande

Anmäl
2008-03-08 22:39 #6 av: Farwuq

Man tackar och rodanar i det gröna, berättelsen ingår som en inlaga i min femte fantasy roman "Med vinden i ryggen".

 

 

Corruptissima re publica plurimae leges.
Värd för Astrologi iFokus. Medarb. Astronomi, Existens, Filosofi och Finland.

Ge mig snabelat NU!

Anmäl
2008-03-09 01:30 #7 av: Ijin

Jag hoppas lite på den globala uppvärmingen... Det kan inte endast vara dåligt.

Anmäl
2008-03-09 11:00 #8 av: nera

Nu har jag med läst! Glad Spännande.

Anmäl
2008-03-10 19:10 #9 av: Farwuq

Kul att ni gillade den.

Jag tycker om att skriva och denna var tillräckligt rumsren för forumet.

Flört 

Corruptissima re publica plurimae leges.
Värd för Astrologi iFokus. Medarb. Astronomi, Existens, Filosofi och Finland.

Ge mig snabelat NU!

Anmäl
2008-03-10 19:38 #10 av: Gahella

Va rumsren...!? Vad brukar du skriva annars?Fundersam FörvånadGlad


Anmäl
2008-03-10 19:55 #11 av: Farwuq

Åh, det är inte så farligt som det först låter.
Min första roman handlar om en blandmissbrukare som blir en "hjälte", det sups och röks en del där, det är inte alla som tål att läsa sådant.
Sen händer det i de senare romanerna att det - förutom det som nämns ovan - med dåligt förtäckta ordalag antyds "viss mänsklig aktivitet människor emellan". Sen förekommer det även lite småmord och annat otrevligt.

 Flört

Corruptissima re publica plurimae leges.
Värd för Astrologi iFokus. Medarb. Astronomi, Existens, Filosofi och Finland.

Ge mig snabelat NU!

Anmäl
2008-03-10 20:02 #12 av: Gahella

Ja, vissa tål andra inte när det gäller att höra om våra olika erfarenheter och ibland tuffa livsvilkor. Har själv varit både blandmissbrukare och medmissbrukare. Tror det är mer vanligt än man tror, särskilt hos såna känsliga själar som vi, allvarligt. Ja morden kan vi ju hoppa över, vi fokuserar på Livet iställetGlad


Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.